Att spinna

Känner ni igen den känslan, att spinna som en katt? En innerlig myskänsla. En behaglig känsla som fyller en inifrån och ut. Utifrån och in. En känsla av frid. Av att inte sakna någonting. Fullkomlighet. ”Ronronner” på franska. När mina barn var små fick jag veta att r-ljud vittnar om förnöjsamhet. Om trivsel. ”Rrronrrroner”.

Jag erfor denna känsla alldeles nyss. Var i köket och plockade undan efter kvällens middag. Hörde min dotters röst från ovanvåningen när hon lekte. Hörde hur hon småpratade. Bakom hörnet satt min man och läste medan min pojke satt bredvid och tittade på TV. En gemenskap utan krav. Vilsam vardag. Var och en gör sitt men luften genomsyras av känslan att vi hör ihop. Vet inte hur jag kan beskriva det bättre.

Kände det också härom kvällen när vi var på äventyr med paddling och tältövernattning. Vi satt där i tältet med mjuka sovsäckar under oss. Vår pojke och jag spelade kort. Maken satt i tältöppningen och njöt av sommarkvällen. Vår flicka var fullt upptagen med att tvätta våra smutsiga fötter med våtservetter. Hon gnolade lite under tiden. Jag njöt av allt; kortspelet, naturen, gnolandet och fotvården. Njöt av enkelheten och gemenskapen. Hade jag varit en katt hade jag garanterat spunnit.

Det är en djupt trivsam känsla jag försöker beskriva. Så trivsam att jag inte bara kan låta den passera utan att försöka få ned den på pränt. Den går inte att framkalla, den smyger sig på. Utan någon direkt förvarning. Är det när man är i nuet frågar jag mig nu? Är i stunden utan tankar på något annat? Då om någon gång förstår man allt det vidunderliga man har runt omkring sig. Inom räckhåll. Lycka. Fullkomlighet.