Jag har en mentor i mindfulness inom familjen. Min dotter. Hon är så självklart närvarande. Så ocensurerad och omedelbar. Skrattar när hon är glad. Utan fördröjning. Högt, innerligt, från djupet av sitt hjärta. Gråter när hon är ledsen. Skriker när hon är arg. Frågar när hon undrar. Lyssnar när hon lyssnar. Funderar när hon inte vet svaret. Blottar sin rädsla när hon är rädd. Överväger noga när hon står inför ett val. Noggrann och tålmodig. Allt i sin egen takt. Låter sig inte rusas. Hon är så naken, så enkel och så okomplicerad. Så öppen för sina sinnen och signaler. Öppen för sina behov. Hon är ny i stunden. Utan förutfattade meningar. Inte andra till lags utan lyssnar till sig själv. Öppen och villig att se det som är.
Hoppas att hon alltid förblir så nära sig själv, så nära sina sinnen. Att hon inte låter sig påverkas av allt i vardagen som motarbetar detta enkla sätt att vara. Jag försöker inspireras av henne och vill gärna lära av hennes enkelhet. En regnig söndag följde jag med henne ut och plaskade i vattenpölar. Hoppade. Såg vattnet skvätta. Sjöng. Skrattade. Lekte följa John. Kände på vattnet. Stannade vid en brunn och hörde forsandet. Såg när vattnet virvlade ned. Kände lukten av regn i luften. Kände regndropparna rinna nedför kinderna.
Så enkelt det är att uppleva och känna glädje och tacksamhet om man bara tar tillvara det som finns här och nu. Om man bara är nyfiken och öppen. Om man bara vill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar