Halleluja moment

Tillhör ni också dem som plötsligt kan invaderas av en djup lyckokänsla? Först vet man inte riktigt varför, men efter en stund kommer man oftast på anledningen. Kan vara för att det är sista arbetsdagen innan semestern. För att det är julafton. För att man är så nöjd över de nya snygga skorna man köpte igår. För att man ska träffa någon man tycker om. För att man möts av en underbar klarblå himmel när man drar upp rullgardinen. Ja ni vet själva, det finns tusen små anledningar till lycka och glädje.

Denna speciella dag promenerade jag gatan fram med barnvagnen framför mig. Min nyfödde pojke var bara några veckor gammal. Jag gick där i tankar, kollade förstrött i skyltfönster och funderade på vad jag skulle äta till lunch. Plötsligt bara kom den, den där himmelska pirrande känslan av innerlig lycka. Den som fyller en med välbehag inifrån och ut. Den som får en att känna sig lätt som en fjäder. Som att man kan flyga. Just denna känsla invaderade mig. Vad var det nu som var så härligt? Hade jag fyndat något nytt? Eller hade vi en rolig träff att se fram emot? Var det kanske bara sensommarsolen som fick mig att känna glädje? Jag sökte men kunde inte komma på varför. Strosade vidare och njöt av att bara vara så härligt lycklig. Poff! Insikten kom som en blixt från klar himmel – anledningen till min hejdlösa lyckokänsla var ingen mindre än den lille pojken som låg i vagnen framför mig. Det var han, denna lilla människa som just hade enerverat mig med sitt skrik och nu låg där rödmosig med kinderna fulla av hormonplitor, det var han som gav mig denna känsla av välbehag och djup innerlig lycka. Jag minns att mina ögon tårades av det stora i denna insikt. Av att inse att så här lycklig har jag anledning att känna mig varje dag för all tid framöver. För jag har förmånen och privilegiet att få följa denna lilla människa genom resten av mitt, och stor del av hans, liv.

Mitt hjärta bankar extra hårt och mina ögon tåras när jag tänker tillbaka på detta ”halleluja moment”. Det är nyttigt att påminna sig själv då och då om att lyckan finns nära. Min prins är snart 7 år och den kärlek och glädje han skänker är om möjligt än större idag än den sensommardag jag skrivit om ovan. Till hösten börjar han skolan. En ny milstolpe. Vid varje sådan blir jag vemodig. Undrar var tiden tagit vägen. Dessa underbara år, är de redan slut? Visst kommer flera andra underbara år att ta vid, men i stunden dominerar känslan av vemod. Av att vilja stanna tiden. Kanske spola tillbaka den och få vara med om vissa guldstunder ännu en gång. Jag tror inte att detta vemod beror på att jag inte varit här och nu när det begav sig. Jag tror att det handlar om att jag vill hålla kvar en period som varit så underbar, den bästa hittills i mitt liv.

När jag träffar min prins senare idag, ska jag krama honom extra hårt och berätta för honom om den där sensommardagen för sju år sedan. Berätta för honom om hur lycklig jag är för att han finns. Och för att jag får vandra vid hans sida.