Den goda ensamheten

Ibland längtar jag efter mig själv. Längtar efter att få vara ensam. Bara jag. Den självvalda eller goda ensamheten. Inte den påtvingade. Den goda ensamheten som möjliggör samtal inåt. Möjliggör att hinna ikapp.

Ofta undrar jag vad man egentligen gjorde innan man fick barn. Vad gjorde man av all tid? Njöt man av den goda ensamheten på samma vis som nu, när den är en bristvara? Både igår och idag hade jag en längre stund helt för mig själv. Underbart. Jag njöt. Njöt av att kunna tänka utan att bli avbruten. Njöt av att kunna läsa ifred utan någon som ville ha min uppmärksamhet. Njöt av att kunna äta måltiden i tystnad. I full närvaro. Njöt av att inte behöva prata. Inte behöva dela med av mig själv till någon annan. Njöt av att kunna vara helt tyst. Av att kunna lyssna till tystnaden. Kunna lyssna till mig själv.

Den goda ensamheten. Den som Tove Jansson beskriver som "...hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv". Sådan tid borde vi unna oss oftare. Det är först i den goda ensamheten man anar vem man själv är.