Dagdrömmare

”I’m in love with a fairytale” sjunger norske Alexander. Så var det ofta för mig som yngre, att jag emellanåt var kär i en saga, i en dröm. Jag var en dagdrömmare (händer än idag faktiskt). Drömmarna var väldigt härliga, enkla att förälska sig i. Jag minns särskilt hur jag gick in i drömvärlden när jag var ute på promenad med vår hund. Varannan morgon var det min tur att bli väckt i ottan för att gå ut med honom. För att förgylla dessa arla stunder, särskilt höst- och vintertid när det var mörkt och ruggigt ute, drömde jag mig bort. Låtsades att jag var någon annan. Gärna en person jag inte kände men beundrade på avstånd. Pratade högt för mig själv. Förställde min dialekt. Målade upp en fantasivärld som blev så verklig att den kändes sann. ”I’m in love with a fairytale even though it hurts”. Var just så, det kunde smärta en del när man insåg att man var förälskad i en saga medan verkligheten bankade på dörren och ville in; morgonpromenaden var slut, frukosten framdukad och en alldeles vanlig skoldag redo att ta vid.