Alias Charlotte

Det där med dagdrömmar och rollspel är inte bara barnen förunnat. Det förekommer i vuxenvärlden också. Jag vet.

För något år sedan var min man och jag bjudna på 40-årsfest tillsammans med några bekanta. Jubilarerna var två, den ena hade vi aldrig träffat och den andra var en ganska ny bekantskap. Gästerna var många och stämningen festlig. Temat var glamour. Någon av oss kom på den galna idén att låtsas att vi var några andra. Inte så ofta man är näst intill anonym. Med möjlighet att spela helt nya kort. Vi var fyra stycken som deltog i rollspelet. Diktade ihop vars en personlighet och inbördes relationer. Ett galet upptåg där fantasin saknade gränser. Jag var Charlotte, före detta ekonom som numera bejakade sin konstnärliga sida genom att designa smycken. Silversmycken. Charlotte, namnet uttalades med en fransk accent. Jag var singel. Levde livet i Paris och var bara på kort PR-resa i Sverige. Min man fick rollen som musikproducent. Han var nybliven sambo med skådespelare nummer tre, som till yrket var steward och kvällen till ära iklädd fantastiska guldbyxor. Den fjärde aktrisen var festarrangör. Hon var flitigt anlitad av de riktigt stora stjärnorna, många av dem kända inom fotbollsvärlden. Behöver jag nämna vem som hade designat det vackra silversmycke hon bar?

Leken blev till ett spännande vad. Ett svek om man inte spelade sin roll fullt ut. Vi spelade alla våra kort mycket väl. Levde oss in i våra respektive roller. Under middagen saknade jag emellanåt att vara mig själv. Kändes som om min sanna personlighet bättre matchade bordssällskapet än min alias. Samtidigt ville jag inte vara den som inte klarade eldprovet. Alltså fortsatte jag min roll som Charlotte. Minns att min bordsherre tittade skeptiskt på mig ibland. Kvällen fortskred och rusiga av vinet blev vi allt djärvare i vårt rollspel. Djärvare så till den grad att någon utomstående till sist kom i kläm. Min man kände sig nödsakad att bekänna färg. Ville inte fortsätta att låtsas vara en homosexuell musikproducent med risk för att såra någon. Jag fick aldrig tillfälle att förklara mig vare sig för jubilarerna eller mitt bordssällskap. Natten var sen och det var dags att åka hem. Vi vaknade med en känsla av skam nästa morgon. Om än vi hade haft vansinnigt roligt i våra alteregon, det ska ej lämnas osagt, kändes det inte bra i magen så här i efterhand. Var ju inte meningen att någon skulle ta illa upp av vårt upptåg. Var ju bara menat som en kul grej.

Häromdagen, när jag stod vid kaffemaskinen på jobbet, kom en av säljarna fram med en ny kund som han ville presentera. Jag kände genast igen min bordsherre från den berömda festen. Såg att han kände igen mig också. Jag ville bara försvinna. Ingen fallucka öppnades dock. Och inte kunde jag låtsas som det regnade heller. Var bara att räcka fram handen, hälsa med mitt riktiga namn, nämna att vi som bekant setts tidigare om än under alias. Säga att det var här jag hade min egentliga yrkesroll, långt från både Paris och silversmyckena. Han log ett snett leende och vi växlade några artighetsfraser. Något krystade sådana.

En sak är säker, aldrig att jag går på fest igen som någon annan än mig själv...