Alias Charlotte

Det där med dagdrömmar och rollspel är inte bara barnen förunnat. Det förekommer i vuxenvärlden också. Jag vet.

För något år sedan var min man och jag bjudna på 40-årsfest tillsammans med några bekanta. Jubilarerna var två, den ena hade vi aldrig träffat och den andra var en ganska ny bekantskap. Gästerna var många och stämningen festlig. Temat var glamour. Någon av oss kom på den galna idén att låtsas att vi var några andra. Inte så ofta man är näst intill anonym. Med möjlighet att spela helt nya kort. Vi var fyra stycken som deltog i rollspelet. Diktade ihop vars en personlighet och inbördes relationer. Ett galet upptåg där fantasin saknade gränser. Jag var Charlotte, före detta ekonom som numera bejakade sin konstnärliga sida genom att designa smycken. Silversmycken. Charlotte, namnet uttalades med en fransk accent. Jag var singel. Levde livet i Paris och var bara på kort PR-resa i Sverige. Min man fick rollen som musikproducent. Han var nybliven sambo med skådespelare nummer tre, som till yrket var steward och kvällen till ära iklädd fantastiska guldbyxor. Den fjärde aktrisen var festarrangör. Hon var flitigt anlitad av de riktigt stora stjärnorna, många av dem kända inom fotbollsvärlden. Behöver jag nämna vem som hade designat det vackra silversmycke hon bar?

Leken blev till ett spännande vad. Ett svek om man inte spelade sin roll fullt ut. Vi spelade alla våra kort mycket väl. Levde oss in i våra respektive roller. Under middagen saknade jag emellanåt att vara mig själv. Kändes som om min sanna personlighet bättre matchade bordssällskapet än min alias. Samtidigt ville jag inte vara den som inte klarade eldprovet. Alltså fortsatte jag min roll som Charlotte. Minns att min bordsherre tittade skeptiskt på mig ibland. Kvällen fortskred och rusiga av vinet blev vi allt djärvare i vårt rollspel. Djärvare så till den grad att någon utomstående till sist kom i kläm. Min man kände sig nödsakad att bekänna färg. Ville inte fortsätta att låtsas vara en homosexuell musikproducent med risk för att såra någon. Jag fick aldrig tillfälle att förklara mig vare sig för jubilarerna eller mitt bordssällskap. Natten var sen och det var dags att åka hem. Vi vaknade med en känsla av skam nästa morgon. Om än vi hade haft vansinnigt roligt i våra alteregon, det ska ej lämnas osagt, kändes det inte bra i magen så här i efterhand. Var ju inte meningen att någon skulle ta illa upp av vårt upptåg. Var ju bara menat som en kul grej.

Häromdagen, när jag stod vid kaffemaskinen på jobbet, kom en av säljarna fram med en ny kund som han ville presentera. Jag kände genast igen min bordsherre från den berömda festen. Såg att han kände igen mig också. Jag ville bara försvinna. Ingen fallucka öppnades dock. Och inte kunde jag låtsas som det regnade heller. Var bara att räcka fram handen, hälsa med mitt riktiga namn, nämna att vi som bekant setts tidigare om än under alias. Säga att det var här jag hade min egentliga yrkesroll, långt från både Paris och silversmyckena. Han log ett snett leende och vi växlade några artighetsfraser. Något krystade sådana.

En sak är säker, aldrig att jag går på fest igen som någon annan än mig själv...

Halleluja moment

Tillhör ni också dem som plötsligt kan invaderas av en djup lyckokänsla? Först vet man inte riktigt varför, men efter en stund kommer man oftast på anledningen. Kan vara för att det är sista arbetsdagen innan semestern. För att det är julafton. För att man är så nöjd över de nya snygga skorna man köpte igår. För att man ska träffa någon man tycker om. För att man möts av en underbar klarblå himmel när man drar upp rullgardinen. Ja ni vet själva, det finns tusen små anledningar till lycka och glädje.

Denna speciella dag promenerade jag gatan fram med barnvagnen framför mig. Min nyfödde pojke var bara några veckor gammal. Jag gick där i tankar, kollade förstrött i skyltfönster och funderade på vad jag skulle äta till lunch. Plötsligt bara kom den, den där himmelska pirrande känslan av innerlig lycka. Den som fyller en med välbehag inifrån och ut. Den som får en att känna sig lätt som en fjäder. Som att man kan flyga. Just denna känsla invaderade mig. Vad var det nu som var så härligt? Hade jag fyndat något nytt? Eller hade vi en rolig träff att se fram emot? Var det kanske bara sensommarsolen som fick mig att känna glädje? Jag sökte men kunde inte komma på varför. Strosade vidare och njöt av att bara vara så härligt lycklig. Poff! Insikten kom som en blixt från klar himmel – anledningen till min hejdlösa lyckokänsla var ingen mindre än den lille pojken som låg i vagnen framför mig. Det var han, denna lilla människa som just hade enerverat mig med sitt skrik och nu låg där rödmosig med kinderna fulla av hormonplitor, det var han som gav mig denna känsla av välbehag och djup innerlig lycka. Jag minns att mina ögon tårades av det stora i denna insikt. Av att inse att så här lycklig har jag anledning att känna mig varje dag för all tid framöver. För jag har förmånen och privilegiet att få följa denna lilla människa genom resten av mitt, och stor del av hans, liv.

Mitt hjärta bankar extra hårt och mina ögon tåras när jag tänker tillbaka på detta ”halleluja moment”. Det är nyttigt att påminna sig själv då och då om att lyckan finns nära. Min prins är snart 7 år och den kärlek och glädje han skänker är om möjligt än större idag än den sensommardag jag skrivit om ovan. Till hösten börjar han skolan. En ny milstolpe. Vid varje sådan blir jag vemodig. Undrar var tiden tagit vägen. Dessa underbara år, är de redan slut? Visst kommer flera andra underbara år att ta vid, men i stunden dominerar känslan av vemod. Av att vilja stanna tiden. Kanske spola tillbaka den och få vara med om vissa guldstunder ännu en gång. Jag tror inte att detta vemod beror på att jag inte varit här och nu när det begav sig. Jag tror att det handlar om att jag vill hålla kvar en period som varit så underbar, den bästa hittills i mitt liv.

När jag träffar min prins senare idag, ska jag krama honom extra hårt och berätta för honom om den där sensommardagen för sju år sedan. Berätta för honom om hur lycklig jag är för att han finns. Och för att jag får vandra vid hans sida.

Dagdrömmare

”I’m in love with a fairytale” sjunger norske Alexander. Så var det ofta för mig som yngre, att jag emellanåt var kär i en saga, i en dröm. Jag var en dagdrömmare (händer än idag faktiskt). Drömmarna var väldigt härliga, enkla att förälska sig i. Jag minns särskilt hur jag gick in i drömvärlden när jag var ute på promenad med vår hund. Varannan morgon var det min tur att bli väckt i ottan för att gå ut med honom. För att förgylla dessa arla stunder, särskilt höst- och vintertid när det var mörkt och ruggigt ute, drömde jag mig bort. Låtsades att jag var någon annan. Gärna en person jag inte kände men beundrade på avstånd. Pratade högt för mig själv. Förställde min dialekt. Målade upp en fantasivärld som blev så verklig att den kändes sann. ”I’m in love with a fairytale even though it hurts”. Var just så, det kunde smärta en del när man insåg att man var förälskad i en saga medan verkligheten bankade på dörren och ville in; morgonpromenaden var slut, frukosten framdukad och en alldeles vanlig skoldag redo att ta vid.

Lyckan att gå på kondis

Jag vill slå ett slag för våra anrika konditorier. De där traditionella, med det rätta utbudet, med normal storlek på kakorna (inte amerikansk storlek som många av de moderna kaffekedjorna lockar med), där kaffet serveras ur kopp på fat samt där miljön är hemtrevligt mysig och inte poppigt modern som på många samtida kaffehus.

Just ett sådant anrikt konditori besökte vi i helgen. Kakdisken var överfylld av godsaker. Brysselkex, kärleksmums, chokladbollar, wienerbröd, kanelsnäckor, sockerkringlor, chokladbröd, sirapskakor, mazariner, vaniljbullar, chokladbiskvier, hallongrottor samt flera sorters tårtor och bakelser. Vi valde länge, tog flera sorter, och bänkade oss sedan ute på den soliga verandan. Behöver jag skriva att möblemanget bestod av gammeldags trästolar där färgen hade flagrat av både här och där. Under den upphöjda verandan bredde sig trädgården ut härligt doftande av bland annat jasminbuskar. Längst ned i trädgården tog sjön vid. Vid den lilla bryggan låg ett par små roddbåtar förtöjda. Bredvid bryggan, slängd i gräset, låg en ensam träåra. ”Kolla, en jättesmörkniv” skojade barnen. Åran påminde om njutningen av att sakta ro en eka över en spegelblank sjö.

Att gå på kondis och att stillsamt ro en eka, två förnöjsamheter att högakta och bevara. Vardagslycka tror jag bestämt det sorterar under.

Pralininventerare

Så lite vi ofta vet om varandra egentligen. Så lite om det som finns inuti. Vi tror att vi känner varandra, men vet många gånger bara en bråkdel av varandras tankar. Vi ser själva godispåsen, men pralinerna inuti påsen förblir ofta oupptäckta. Många gånger känns det som om vi inte är nyfikna på att utforska dem heller. Men hur kan man inte vilja kika i påsen? Jag skulle älska att ha som yrke att öppna godispåsar och inventera karamellbeståndet.

Egentligen kan man nog säga att jag samlar på fyllda godispåsar. Eller personligheter om du så vill. Jag älskar blandningen. Tycker om att ha i alla de smaker. Olika smaker. Vissa kan jag känna en sorg över att inte ha fått upptäcka. Människor som försvunnit ur mitt liv innan jag fått tillfälle att lära känna dem på riktigt. Är inte samma sak att inventera med någon annans ögon, med någon annans sinnen och berättelser.

Pralininventerare - får mig att tänka på två andra yrken min farfar tipsade om när vi var små; makaroniborrare och knäckebrödshåltagare. Farfars godispåse har jag tyvärr gått miste om att upptäcka på djupet. Är dock övertygad om att jag skulle finna både en och två nya favoritsorter om jag bara hade fått möjligheten.

Pralininventering, är det det psykologerna ägnar sig åt? I så fall har jag ett drömyrke...

Doftkrus i datorn

Tänk att kunna lagra dofter på hårddisken. Dofter som minner om sådant man vill bevara. För vad kan väl som luktsinnet väcka minnen till liv? Få en att återkalla en känsla. En plats. En person.

Doften av jasmin till exempel. Den tar mig till min barndomsväns lummiga trädgård. Till barfotagång och sommarklänningar. Till fniss och picknickfiltar. Till prat om kärlek och kik i skolkataloger. Till pirr i kroppen och hemliga förälskelser.

Eller doften av varm choklad. Plötsligt sitter jag i fjällen. Tar en paus från skidåkandet. Känner den isiga kylan mot mina kinder. Känner hur det sticker i fingrarna som blivit kalla trots varma vantar. Sticker och kliar på samma gång. Det är skönt att värma dem kring den ångande koppen. Ta en klunk choklad och känna hur den värmer hela vägen från svalget ned i magen.

Jag har inte så många minnen från min mormor. Hon dog när jag fortfarande var rätt liten. Men jag känner igen den särskilda lukten som fanns i trappuppgången till hennes lägenhet. Jag har känt den igen i vuxen ålder och förundrats över hur den ger liv åt en person jag annars svårligen kan se framför mig.

Ett doftkrus i datorn alltså, det skulle jag vilja ha.

Tankeråd

Lycklig är något man väljer att vara genom att se det man har.

Du läcker vad du tänker.

Varför är det ofta lättare att se det som saknas än att se det som finns?

Det enda jag ångrar i livet är all tid jag lagt ned på att försöka förändra min man.

Du ska inte vara rädd för konflikter. Försöker du undvika dem när de är myggor kommer de tillbaka som kameler.

Ju mer du vågar veckla ut dig, desto mer utvecklas du.

Det finns inga korkade människor. Man kan dock ha mer eller mindre otur när man tänker.

Vägvisare

Jag har en mentor i mindfulness inom familjen. Min dotter. Hon är så självklart närvarande. Så ocensurerad och omedelbar. Skrattar när hon är glad. Utan fördröjning. Högt, innerligt, från djupet av sitt hjärta. Gråter när hon är ledsen. Skriker när hon är arg. Frågar när hon undrar. Lyssnar när hon lyssnar. Funderar när hon inte vet svaret. Blottar sin rädsla när hon är rädd. Överväger noga när hon står inför ett val. Noggrann och tålmodig. Allt i sin egen takt. Låter sig inte rusas. Hon är så naken, så enkel och så okomplicerad. Så öppen för sina sinnen och signaler. Öppen för sina behov. Hon är ny i stunden. Utan förutfattade meningar. Inte andra till lags utan lyssnar till sig själv. Öppen och villig att se det som är.

Hoppas att hon alltid förblir så nära sig själv, så nära sina sinnen. Att hon inte låter sig påverkas av allt i vardagen som motarbetar detta enkla sätt att vara. Jag försöker inspireras av henne och vill gärna lära av hennes enkelhet. En regnig söndag följde jag med henne ut och plaskade i vattenpölar. Hoppade. Såg vattnet skvätta. Sjöng. Skrattade. Lekte följa John. Kände på vattnet. Stannade vid en brunn och hörde forsandet. Såg när vattnet virvlade ned. Kände lukten av regn i luften. Kände regndropparna rinna nedför kinderna.

Så enkelt det är att uppleva och känna glädje och tacksamhet om man bara tar tillvara det som finns här och nu. Om man bara är nyfiken och öppen. Om man bara vill.

Den goda ensamheten

Ibland längtar jag efter mig själv. Längtar efter att få vara ensam. Bara jag. Den självvalda eller goda ensamheten. Inte den påtvingade. Den goda ensamheten som möjliggör samtal inåt. Möjliggör att hinna ikapp.

Ofta undrar jag vad man egentligen gjorde innan man fick barn. Vad gjorde man av all tid? Njöt man av den goda ensamheten på samma vis som nu, när den är en bristvara? Både igår och idag hade jag en längre stund helt för mig själv. Underbart. Jag njöt. Njöt av att kunna tänka utan att bli avbruten. Njöt av att kunna läsa ifred utan någon som ville ha min uppmärksamhet. Njöt av att kunna äta måltiden i tystnad. I full närvaro. Njöt av att inte behöva prata. Inte behöva dela med av mig själv till någon annan. Njöt av att kunna vara helt tyst. Av att kunna lyssna till tystnaden. Kunna lyssna till mig själv.

Den goda ensamheten. Den som Tove Jansson beskriver som "...hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv". Sådan tid borde vi unna oss oftare. Det är först i den goda ensamheten man anar vem man själv är.