Ruther så det tjuter

Min farmor Ruth finns inte här längre. Jag hoppas hon finns någon annanstans, vill väldigt gärna träffa henne igen. Då och då kommer jag att tänka på henne och blir varm inombords. När jag känner doften av kardemumma. När vi äter lasagne som var hennes paradrätt. När jag tar på mig min blommiga tunika som minner om en sommarkjol farmor själv hade sytt och ofta bar. När jag ser och känner doften av tallar. När jag spelar kort med min son och vi får upp ett ruterkort från leken. Farmor spelade ofta kort med mig och de andra barnbarnen. Så fort ett ruter spelades sa farmor triumferande "Ruther så det tjuter". Det finns så mycket av farmor i detta uttryck. Ruth - fylld av krut. Stark. Trofast. Trygg. Klok. Inte rädd för svårigheter.

Under min universitetstid inledde farmor och jag ett nytt sätt att umgås; lunchbjudningar, med vin som självklar dryck, och samtal kring livet. Mest var det farmors liv vi berörde. Vi samtalade kring hennes barndom, kring hur det var när pappa var liten, om farfar, om deras vänner, om ålderdomen, om döden, om kärleken. När det var min tur att bjuda fick farmor sätta sig på tåget till Lund. Det var lätt att urskilja henne bland alla resenärer som vällde ut på perrongen. En lång, parant kvinna iklädd kappa och hatt. Alltid hatt. För farmor var det fest att komma till mig, och "till fest klär man självklart upp sig". Jag kan än idag känna glädjen, stoltheten och hedern jag fylldes av när jag välkomnade henne. Hon visade så väl att vår samvaro var viktig för henne. Så viktig att den var värdig både söndagskappan och den vackra hatten.

Jag kom att tänka på detta, på hur fin hon gjorde sig för mig och på hur mysiga dessa förtroliga samtal var, när jag var ute och promenerade härom dagen. Jag har många gånger önskat att jag kunde ringa upp till himlen. Ringa och prata om våra lunchbjudningar, berätta att "Ruther så det tjuter" nu är ett myntat uttryck också i nästa generation.

En telefonledning till himlen, det vore väl en revolutionerande upptäckt...