Naturkraft och mjölkpaket

Härom natten åskade det rätt rejält. Dundrade och blixtrade. Fick mig att tänka på ett annat oväder på andra sidan jordklotet för många år sedan. Vi satt på verandan till en pytteliten stuga, eller kanske snarare till ett litet skjul. Knivskarpa blixtar lyste upp den annars kolsvarta himlen. Kraftfulla öronbedövande dån ekade mellan djungelns träd. Det höll på länge utan att avta i intensitet. Skräckblandad förtjusning. Hänförelse på gränsen till rädsla. Häpnad över de krafter naturen sitter inne med. Insikten om hur små vi är i detta ofattbara stora. Så maktlösa.

Det var en naturkraft som fick mitt intresse för de existentiella frågorna att växa. Flodvågen julen 2004. Den stora tsunamin. Paniken, kampen, smärtan, förlusten, rädslan, det bottenlösa djupet. Så många familjer som splittrades. Bosatta, turister, gamla, unga, små barn – alla drabbades skoningslöst. Avgrundsdjup sorg.

Jag kunde inte låta bli att följa reportagen. Grät med alla som sörjde. Önskade att jag vore där, att jag kunde hjälpa.Trösta. Hålla om. Jag hade nyligen fått mitt andra barn och satt istället fast i TV-soffan. Reportagen avlöste varandra i en aldrig sinande ström. En blick på klockan och jag kom tillbaka till min skyddade vardag. Insåg att jag var tvungen att skynda till affären. Någonstans pågår ett inferno och jag måste ila och handla mjölk... Samma stund, samma nu, men så olika här, så olika situationer. Kontrasten blev absurd. Hånfull mot de drabbade. Tacksam för de skonade. En naturkraft mot ett mjölkpaket. Hur kan någon förgås samtidigt som någon annan travar på i vardagen? Hur hänger allt ihop? Vad är meningen? Och varför?