Himlen som postadress

För snart två år sedan dog min svärmor Marita. Alltför tidigt, inte mer än 60 år gammal. Under hennes sjukdomstid skrev jag brev till henne. Blev ett sätt att hantera det skrämmande som oundvikligen närmade sig. Vi visste alla, också hon, att det inte fanns någon bot för hennes sjukdom. Att hon skulle försvinna från oss. Och det ganska snart. Hur lever man och handskas med en sådan vetskap? Att ta en dag i sänder, tillvarata nuet, var det sätt min svärmor valde. Jag beundrar henne för den inställningen. Ofta var hon den starka. Den som bäst kunde isolera dagen från upploppssträckan. Stanna i nuet och inte följa med fram till det skrämmande målsnöret.

Alla har vi våra egna sätt att hantera sorg. Mitt sätt blev som sagt att skriva brev. Breven hjälpte mig att fånga dagen, att inte följa med känslorna framåt, fram till det där hemska som väntade. Genom att skriva om vardagen - om små hyss barnen hittade på, om grannens nya bebis, om häcken som äntligen började ta sig, om den nymålade lekstugan, om det alltför dyra soffbordet jag råkat falla för, om de goda köttfärsbiffarna maken hade gjort, om barnens kliande vattenkoppor, om stort och smått - ankrade jag mig i nuet. Ibland några ord om sorgen och rädslan över sjukdomen, den fanns ju också i vardagen. Litet och stort varvades. Skrivandet blev ett sätt att försöka nå acceptans; det är så här det är oavsett vad vi tycker om det. Det må vara orättvist, på gränsen till outhärdligt, eller som min svärfar uttryckte det ”det är svårt att vara ödmjuk mot naturens krafter när de gör så fel” – men oavsett all vår strid, all vår protest, all vår vägran, var den krassa verkligheten som den var.

Jag kom på mig själv med att sakna brevskrivandet några veckor efter begravningen. Inte själva skrivandet i sig, utan att skriva just till henne. Insåg att breven hade varit min tröst lika väl som Maritas. En klok kvinna uppmanade mig att fortsätta att skriva. Att till och med posta breven. Vad gör väl det att adressen inte är fullständig? Himlen. På något vis hittar säkert orden dit. Jag gjorde som hon sa, skrev ett brev och lade det på postlådan. Det räckte med ett brev, kan inte minnas vad det stod, inget särskilt, fortfarande bara tankevädring från vardagen. Vad jag minns är det stora i att posta brevet. Allt kring döden är så definitivt. Så oåterkalleligt. Men det faktum att jag faktiskt kunde posta ett brev blev ett ljus i det mörka. En öppning. En möjlighet. Döden kanske bara innebär att livet byter skepnad?