Gosedjurens lov

Varför har inte vuxna gosedjur? Den frågan har jag fått från båda mina barn. Har svarat att när man är vuxen har man sina barn att gosa med. Eller sin man. Men vid närmare eftertanke tycker jag deras undran är befogad, varför lägger vi egentligen undan vår barndoms kramdjur? De som skänkt så mycket tröst och trygghet. Som varit med på hela resan. Som redan vet allt. Som bara finns där och accepterar oss just som vi är. Varför söker vi inte längre deras tröst när vi är ledsna, rädda, nedstämda eller sorgsna?

Mitt favoritgosedjur som liten var en röd katt. Jag har dessvärre inte den kvar längre, den var så utsliten till sist att mamma slängde den. Alla fotografier där den tryggt vilar i min famn finns dock kvar.

Jag fick tipset att ha en trygghetssymbol nära till hands inför något som kändes obehagligt. Jag valde en liten sten som fick vila i min ena ficka. Jag plockade aldrig upp den, kramade aldrig den i min hand, men blotta vetskapen att den låg där gjorde att stunden kändes lättare. Samma effekt som ett gosedjur. Jag var vuxen när det hände. Så varför har inte vuxna gosedjur?