Eftersökes - samtal!

Jag har just läst en bok om långsamhet. Författaren ställer sig frågan "när övergår tjusningen över fart och effektivitet till en oförmåga att närvara i nuet"? Balansgången däremellan är vag, det är svårt att veta när effektiviteten sker på bekostnad av nuet. Ibland är det kanske bra att kunna ge avkall på ivern, jakten, farten och istället göra få saker med inlevelse. Våga avstå, våga säga nej. Stanna upp en liten stund. Jag har tidigare skrivit om andningen som ett sätt att ta sig till nuet. Att följa med andetagen och släppa allt annat. Bara för en stund. Att läsa, skriva eller samtala är också motsatser till allt som är bråttom - sätt att stanna upp och finnas här och nu.

Jag vill dröja en stund vid samtalandet. Vi kommunicerar mycket - debatterar, orerar, diskuterar, föreläser - men hur ofta samtalar vi? Utbyter tankar, funderingar, förtroenden i varandras fulla närvaro? Vad är skillnaden mellan att samtala och kommunciera undrar du kanske? "Samtal är utbyte, samspel, upptäckt och äventyr...Grundläggande är förmågan att vara oense utan att bli osams...Samtalets språk förblir amatörens; sökande, trevande, avlyssnande." Så definierar Owe Wikström samtalet. Han skriver vidare att den svenska samtalskonsten är underlägsen många andra länders genom att vi ofta pratar i sak men ej i princip. Vad innebär detta? Vi pratar om att grannen ska få barn, men vi berör ej kärleken. Att den gamle farbrorn längst ned på gatan gått bort, men vi talar sällan om döden. Vi berättar om resor vi gjort, men glömmer bort själva resandet. Rusar förbi MonaLisa på Louvren och bockar av henne bland allt annat vi vill ha hunnit med i livet, men vi glömmer bort att stanna upp, känna efter, vad säger målningen mig? Vilka förnimmelser väcker Leonardo da Vincis verk hos mig? Vad vill han förmedla? Vi pratar ofta faktabaserat, mindre i utbytande, sinnlig eller trevande form. Mindre i samtalets form. Det krävs ingen akademisk examen för att samtala, inga fina ord, inga förkunskaper. Vad som krävs är tid, avstannande, närvaro, intresse och nyfikenhet. Och förstås någon att samtala med.

”Den kultiverade människans liv går inte ut på att läsa filosofi, utan att uppleva världen filosofiskt. Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang – ensam eller i samtal – blir världen och man själv tydligare” (Powys 1994)