I slutet av mellanstadiet flyttade min bästa vän. I de vuxnas värld var flytten en bagatell. Det nya huset låg bara någon mil bort. I min värld var flytten dramatisk. Gigantisk. Avståndet enormt. Jag, som var van vid att leka varje dag, van vid att ha ett stenkast mellan oss, tyckte min vän flyttade till andra sidan jordklotet. Att skiljas är att dö en smula. De vuxna förstod inte min sorg. Jag pratade inte om den heller. Höll den för mig själv. Grät i hemlighet på kvällen när jag skulle somna. De vuxna sa ”ni kan ju leka ändå, det är bara att ringa varandra”. Men det gjorde vi inte. Det är svårt för ett barn att ta det ansvaret. Här behövs de vuxnas draghjälp.
En av min pojkes bästa vänner ska flytta till sommaren. Idag bor han bara några hus ifrån. De kan springa till varandra lekande lätt. Kan ses en liten stund när helst de vill. Bekräfta varandra och vänskapen. Han ska inte flytta långt, bara någon mil bort. Knappt ens det. Men jag kan se i hans ögon, och i min pojkes ögon, att där finns en liten sorg. Att skiljas är att dö en smula.
Jag har lovat min pojke att bidraga med vuxendraghjälp. Och jag har lovat mig själv att förstå och se hans sorg. I en liten människas värld är till och med en mil ett enormt avstånd. Och att skiljas är att dö en smula.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar