Att skiljas är att dö en smula

I slutet av mellanstadiet flyttade min bästa vän. I de vuxnas värld var flytten en bagatell. Det nya huset låg bara någon mil bort. I min värld var flytten dramatisk. Gigantisk. Avståndet enormt. Jag, som var van vid att leka varje dag, van vid att ha ett stenkast mellan oss, tyckte min vän flyttade till andra sidan jordklotet. Att skiljas är att dö en smula. De vuxna förstod inte min sorg. Jag pratade inte om den heller. Höll den för mig själv. Grät i hemlighet på kvällen när jag skulle somna. De vuxna sa ”ni kan ju leka ändå, det är bara att ringa varandra”. Men det gjorde vi inte. Det är svårt för ett barn att ta det ansvaret. Här behövs de vuxnas draghjälp.

En av min pojkes bästa vänner ska flytta till sommaren. Idag bor han bara några hus ifrån. De kan springa till varandra lekande lätt. Kan ses en liten stund när helst de vill. Bekräfta varandra och vänskapen. Han ska inte flytta långt, bara någon mil bort. Knappt ens det. Men jag kan se i hans ögon, och i min pojkes ögon, att där finns en liten sorg. Att skiljas är att dö en smula.

Jag har lovat min pojke att bidraga med vuxendraghjälp. Och jag har lovat mig själv att förstå och se hans sorg. I en liten människas värld är till och med en mil ett enormt avstånd. Och att skiljas är att dö en smula.

Lördagsmarknad i Uzès

Ett färgsprakande hav. Ögonen bländas av skönhet. Tusen dofter som blandas i luften. Soltorkade tomater, vitlök, kryddor, herbes de Provence. Jordgubbar, körsbär, persikor. Sparris, haricot verts, rädisor. Basilika, timjan, mynta. Kryddstarka korvar och nygrillade kycklingar. Färsk fisk och skaldjur. Blommor. Torkad lavendel. Doften från nybakade baguetter. Sorl och skratt ljuder. Ett litet barn gråter. En hund skäller. Solen värmer. Leenden och vänliga ord utbytes. Trängsel. Alla generationer samlas. Närvaron är magisk. Förväntan i luften. Kvinnligt och manligt suddas aldrig ut. Alltid en spänning. Ett spel. Trånande. Passion. Kvinnorna är vackra och smyckade. Gamla som unga. Männen uppvaktande. Kindpussar. Ingen stress. Kärleksfull vänlighet. Korgarna fylls med färska grönsaker. Med kött, fisk och bröd. Med kryddor och blommor. Alla dofter och smaker blir mer utmejslade än hemma. Är det solens magi? Människor går hand i hand. Dofter, smaker, färger, sorl, beröring. Marknaden blir en samlingspunkt. En sinnlig plats för närvaro och gemenskap.

Gosedjurens lov

Varför har inte vuxna gosedjur? Den frågan har jag fått från båda mina barn. Har svarat att när man är vuxen har man sina barn att gosa med. Eller sin man. Men vid närmare eftertanke tycker jag deras undran är befogad, varför lägger vi egentligen undan vår barndoms kramdjur? De som skänkt så mycket tröst och trygghet. Som varit med på hela resan. Som redan vet allt. Som bara finns där och accepterar oss just som vi är. Varför söker vi inte längre deras tröst när vi är ledsna, rädda, nedstämda eller sorgsna?

Mitt favoritgosedjur som liten var en röd katt. Jag har dessvärre inte den kvar längre, den var så utsliten till sist att mamma slängde den. Alla fotografier där den tryggt vilar i min famn finns dock kvar.

Jag fick tipset att ha en trygghetssymbol nära till hands inför något som kändes obehagligt. Jag valde en liten sten som fick vila i min ena ficka. Jag plockade aldrig upp den, kramade aldrig den i min hand, men blotta vetskapen att den låg där gjorde att stunden kändes lättare. Samma effekt som ett gosedjur. Jag var vuxen när det hände. Så varför har inte vuxna gosedjur?

Kurragömma

Har ni lekt kurragömma på sistone? Jag blir som liten igen. Så spännande att ligga hopkrupen bakom en buske och spänt vänta på att bli upptäckt. Hjärtat bultar i bröstet. Skrattet bubblar upp, långt ned från magen, går inte att hejda. Hejdlös förtjusning. Jag har lovat mig själv att leka kurragömma med barnen mest varje kväll hela sommaren. Det är underbart att höra deras befriande skratt. Se dem stå mot väggen och räkna, händerna för ögonen, kanske ett litet tjuvkik. Höra dem högt skrika ”nu kommer jag”. Deras stolthet när de finner en. Lika roligt är det att leta efter dem. Låtsas att man inte har sett. Leta lite extra. Dra ut på lekens spänning. Drunkna i deras glittrande ögon när man slutligen avslöjar gömstället. Ovärderlig vardagslycka!

Naturkraft och mjölkpaket

Härom natten åskade det rätt rejält. Dundrade och blixtrade. Fick mig att tänka på ett annat oväder på andra sidan jordklotet för många år sedan. Vi satt på verandan till en pytteliten stuga, eller kanske snarare till ett litet skjul. Knivskarpa blixtar lyste upp den annars kolsvarta himlen. Kraftfulla öronbedövande dån ekade mellan djungelns träd. Det höll på länge utan att avta i intensitet. Skräckblandad förtjusning. Hänförelse på gränsen till rädsla. Häpnad över de krafter naturen sitter inne med. Insikten om hur små vi är i detta ofattbara stora. Så maktlösa.

Det var en naturkraft som fick mitt intresse för de existentiella frågorna att växa. Flodvågen julen 2004. Den stora tsunamin. Paniken, kampen, smärtan, förlusten, rädslan, det bottenlösa djupet. Så många familjer som splittrades. Bosatta, turister, gamla, unga, små barn – alla drabbades skoningslöst. Avgrundsdjup sorg.

Jag kunde inte låta bli att följa reportagen. Grät med alla som sörjde. Önskade att jag vore där, att jag kunde hjälpa.Trösta. Hålla om. Jag hade nyligen fått mitt andra barn och satt istället fast i TV-soffan. Reportagen avlöste varandra i en aldrig sinande ström. En blick på klockan och jag kom tillbaka till min skyddade vardag. Insåg att jag var tvungen att skynda till affären. Någonstans pågår ett inferno och jag måste ila och handla mjölk... Samma stund, samma nu, men så olika här, så olika situationer. Kontrasten blev absurd. Hånfull mot de drabbade. Tacksam för de skonade. En naturkraft mot ett mjölkpaket. Hur kan någon förgås samtidigt som någon annan travar på i vardagen? Hur hänger allt ihop? Vad är meningen? Och varför?

Midsommarlycka

När jag var liten firades alltid midsommarafton tillsammans med släkten och närmsta vännerna hos farmor och farfar på Öland. På förmiddagen trängde vi ihop oss på farfars lastbilsflak som dagen till ära hade lövats vackert. Med oss hade vi en picknickkorg fylld med godsaker. Farmors kardemummabullar minns jag särskilt. Medan farfar gasade på längs grusvägarna skrålade vi sommarsånger och höll utkik efter en passande blomsteräng. Väl funnen, plockade vi så många blommor vi bara kunde. Av alla de sorter och i alla de färger. Alltid med ambitionen att överträffa förra årets midsommarstång.

Tillbaka i Strandskogen, byn där farmor och farfar bodde, åt vi midsommarlunch. Bordet dukades med köttbullar, kroppkakor, prinskorvar, janssons frestelse, matjésill, gräddfil, gräslök, jordgubbar, Grönhögens brödlimpor, Stureost - och säkert mycket mer. Snart var det dags att klä midsommarstången och binda blomsterkransar till alla som ville. Ibland nöjde vi oss med att dansa på hemmaplan med pappa bakom dragspelet. Ibland begav vi oss ned till en närliggande camping där dansen och lekarna leddes av en gladlynt herre à la Bosse Larsson.

Innan kvällens middag hade vi traditionell femkamp med klädstafett som stående finalgren. Framför varje lag ställdes en av farfars stora resväskor packad med peruk, hatt, brillor, kappa, väska och handskar. I tur och ordning klädde vi ut oss, sprang den snitsade banan och packade ned attiraljerna i väskan igen. Allt under ivrig påhejan av övriga lagmedlemmar. Sedan kom den efterlängtade prisutdelningen. En trätrappa flyttades ut på gräset och tjänade som prispall. Applåderna rungade och jag minns hur starkt pommacen stack i näsan när vi skålade.

På kvällen lekte vi alltid röda och vita rosen i sann Kalle Blomkvist-anda. Våra kartor ritades med största noggrannhet; ”under tredje tallen till höger om den lilla grusstigen” eller ”tre steg till vänster om femte stora stenen på uppfarten”. Allt djärvare blev vi också i att finna gömställen för kartorna. Minns att vi till och med stoppade dem i öronen, i munnen och i underkläderna. Och allt större utpressning utövades mot den stackare som blev fångad av motståndarlaget. Alla medel var tillåtna i jakten på stormumriken.

Så här minns jag min barndoms midsommarfirande. Är nyfiken på hur mina barn kommer att minnas sina.

Himlen som postadress

För snart två år sedan dog min svärmor Marita. Alltför tidigt, inte mer än 60 år gammal. Under hennes sjukdomstid skrev jag brev till henne. Blev ett sätt att hantera det skrämmande som oundvikligen närmade sig. Vi visste alla, också hon, att det inte fanns någon bot för hennes sjukdom. Att hon skulle försvinna från oss. Och det ganska snart. Hur lever man och handskas med en sådan vetskap? Att ta en dag i sänder, tillvarata nuet, var det sätt min svärmor valde. Jag beundrar henne för den inställningen. Ofta var hon den starka. Den som bäst kunde isolera dagen från upploppssträckan. Stanna i nuet och inte följa med fram till det skrämmande målsnöret.

Alla har vi våra egna sätt att hantera sorg. Mitt sätt blev som sagt att skriva brev. Breven hjälpte mig att fånga dagen, att inte följa med känslorna framåt, fram till det där hemska som väntade. Genom att skriva om vardagen - om små hyss barnen hittade på, om grannens nya bebis, om häcken som äntligen började ta sig, om den nymålade lekstugan, om det alltför dyra soffbordet jag råkat falla för, om de goda köttfärsbiffarna maken hade gjort, om barnens kliande vattenkoppor, om stort och smått - ankrade jag mig i nuet. Ibland några ord om sorgen och rädslan över sjukdomen, den fanns ju också i vardagen. Litet och stort varvades. Skrivandet blev ett sätt att försöka nå acceptans; det är så här det är oavsett vad vi tycker om det. Det må vara orättvist, på gränsen till outhärdligt, eller som min svärfar uttryckte det ”det är svårt att vara ödmjuk mot naturens krafter när de gör så fel” – men oavsett all vår strid, all vår protest, all vår vägran, var den krassa verkligheten som den var.

Jag kom på mig själv med att sakna brevskrivandet några veckor efter begravningen. Inte själva skrivandet i sig, utan att skriva just till henne. Insåg att breven hade varit min tröst lika väl som Maritas. En klok kvinna uppmanade mig att fortsätta att skriva. Att till och med posta breven. Vad gör väl det att adressen inte är fullständig? Himlen. På något vis hittar säkert orden dit. Jag gjorde som hon sa, skrev ett brev och lade det på postlådan. Det räckte med ett brev, kan inte minnas vad det stod, inget särskilt, fortfarande bara tankevädring från vardagen. Vad jag minns är det stora i att posta brevet. Allt kring döden är så definitivt. Så oåterkalleligt. Men det faktum att jag faktiskt kunde posta ett brev blev ett ljus i det mörka. En öppning. En möjlighet. Döden kanske bara innebär att livet byter skepnad?

Det sjätte sinnet

Många är de som vill få bevis innan de kan tro. Sådan är min man. Förmodar att hans vänstra hjärnhalva dominerar över den högra. Logiken är viktig. Härledningen. Det här med ett sjätte sinne är något han ler lite åt. Inte riktigt tar på allvar. Själv är jag svag för det abstrakta. Det dolda och subtila. Det som ligger under ytan. Jag är ganska säker på att det finns ett sjätte sinne. För mig är detta sinne synonymt med magkänslan, med intuitionen. Ett budskap från någon annan dimension. Det som inte går att förklara i enkla ord, utan mer handlar om en förnimmelse, en aning. I gränslandet mellan dröm och verklighet, mellan det himmelska och jordiska om du så vill.

Jag har en väninna som vuxit upp i ett sydamerikanskt land där det sjätte sinnet är lika självklart som de övriga fem. Där intuitionen är en spelare att räkna med i lika stor utsträckning som kunskap och intelligens. Min väninna menar att vi alla är försedda med sex sinnen. Det är bara det att många av oss lever sådana fartfyllda materiella liv att vi inte vare sig efterfrågar eller har behov av att utforska det sjätte sinnet. Allt är så självklart, så inom räckhåll, färdigserverat på något vis, att vi ofta inte behöver utforska det som finns bortom synfältet. Bortom det självklara. Vi låter det sjätte sinnet vila, utvecklar det inte. I länder där livet inte är så "enkelt", där det materiella inte har så stort fokus, finns det större plats för det sjätte sinnet att blomstra.

Det här är inte fakta på något vis, det är bara tankevädring från min väninna. Jag tror dock att det ligger mycket sanning i det hon säger. Det här med att många av oss lever intensivt med ganska fullspäckade scheman, både på arbetet och privat, har vi redan berört. Att vi lever i ett konsumtionssamhälle där stor vikt läggs vid det materiella är inte heller första side stoff. Tiden att utforska, djupdyka i sig sjäv, i sitt inre, är inte prioriterad. Intuition är något man behöver ge tid för att lita till. Det är inte alltid lätt att känna den där magkänslan. Hjärnan är som bekant viljestark och vill gärna ha ett ord med i laget. Det där med bevis, logik och härledning är svårt att bortse ifrån. För att utveckla det sjätte sinnet krävs både tid och tålamod. För att inte nämna mod. Det sjätte sinnet kanske inte följer den gängse stigen. Det kanske står för något helt annat. Det kanske tar dig till en helt ny plats. Vågar du?

Ära i kläder

Har ni tänkt på hur mycket närvaro och kärlek det kan finnas i de kläder man bär? Plaggen i sig har ringa betydelse, men om hänsyn tas till klädernas värde för den som bär dem, skönjes en annan innebörd. Kläderna visar närvaro.

Jag har redan skrivit om hur min farmor Ruth ärade mig och våra lunchbjudningar genom att komma i både hatt och lång kappa.

Vi har varje år nobelfest i nära vänners lag. Klädseln är viktig på så vis att alla bär något de tycker är festligt och vackert. Vi har haft Nalle Puh, Emil i Lönneberga och Spindelmannen som kostymval. Flanellskjortor, cowboyhattar och prinsessklänningar. Långkjolar, galaklänningar, glittriga toppar och stiliga frackar. Gemensamma nämnaren för alla kostymer är att de har ett kärt värde för den de pryder.

För en liten tid sedan firade vi bröllopsdag i familjen. Ingen extra viktig sådan, men tillräckligt viktig för att äta god middag och skåla tillsammans. Strax innan middagen kom våra barn ned och överraskade genom att ha klätt upp sig. Vår son hade satt på sig sin flanellskjorta, den han älskar och alltid väljer när han vill vara extra fin. I bröstfickan hade han stoppat en liten gul blomma. Vår dotter hade bytt om till en av favoritklänningarna och till denna valt sina högt skattade guldskor. Att klänningen inte alls färg- och mönstermässigt passade med stumpbyxorna är helt ointressant. Samma gäller för de trasiga knäna på sonens långbyxor. Det är inte detaljerna som är det intressanta här, det är känslan hos den som bär kläderna som är av värde. Den känslan märks. Och smittar.

Jag är inte själv en fan vare sig av långa finkappor eller av stora hattar, men eftersom dessa båda plagg var kära för farmor, blev bekräftelsen stor hos mig när hon kom klädd så till våra lunchbjudningar. Att ha en Emil på Nobelmiddagen är kanske inte praxis, men eftersom just Emil i Lönneberga var den största idolen för min dotter under en period, var det en stor ära att få ha honom till bords. Eller som vid middagen på vår bröllopsdag - att skåla med barnen som ärat stunden genom att ta på sig det finaste de vet, var en hyllning och kärleksförklaring av rang.

Att fundera på; i sak är kläderna rätt oviktiga men i princip får de stor betydelse.

Underbart finns nära

På väg till kontoret i morse slogs jag av hur vackert allt runt mig var. Nästan vindstilla med den där kittlande morgonförväntan i luften. Vattnets yta nästan orörlig. Himlen beslöjad av morgondisen. Stora blommande körsbärsträd alldeles inpå. Som en rosafärgad portal över gångstigen. Jag gick samma väg så sent som igår utan att se allt detta vackra. Underbart finns nära om vi bara öppnar ögonen.

Jag fick sådan lust att ta ledigt. Klä mig fin, gärna skor med klack, fick lust att känna mig festlig. Vara tillsammans med någon jag tycker om. Sitta på något mysigt ställe och äta brunch. Samtala, inte ha bråttom. Sedan flanera genom staden. I sakta mak. Genom parken. Längs kanalen. Strosa genom kvarter jag annars inte besöker. Titta på husen, på fasaderna, på fönsterna, på människorna. Gå och äta lunch på någon liten restaurang. Njuta av ett glas vin. Känna mig härligt småberusad av livet och stunden. Ta en eftermiddagskaffe i solen på en vindskyddad uteservering. Beställa in en stor blåbärsmuffins. Blunda, insupa dofterna, smakerna, atmosfären. Uppleva och upptäcka en bekant miljö med nya ögon, med nyfikenhet. Underbart finns nära om vi bara vill...

Eftersökes - samtal!

Jag har just läst en bok om långsamhet. Författaren ställer sig frågan "när övergår tjusningen över fart och effektivitet till en oförmåga att närvara i nuet"? Balansgången däremellan är vag, det är svårt att veta när effektiviteten sker på bekostnad av nuet. Ibland är det kanske bra att kunna ge avkall på ivern, jakten, farten och istället göra få saker med inlevelse. Våga avstå, våga säga nej. Stanna upp en liten stund. Jag har tidigare skrivit om andningen som ett sätt att ta sig till nuet. Att följa med andetagen och släppa allt annat. Bara för en stund. Att läsa, skriva eller samtala är också motsatser till allt som är bråttom - sätt att stanna upp och finnas här och nu.

Jag vill dröja en stund vid samtalandet. Vi kommunicerar mycket - debatterar, orerar, diskuterar, föreläser - men hur ofta samtalar vi? Utbyter tankar, funderingar, förtroenden i varandras fulla närvaro? Vad är skillnaden mellan att samtala och kommunciera undrar du kanske? "Samtal är utbyte, samspel, upptäckt och äventyr...Grundläggande är förmågan att vara oense utan att bli osams...Samtalets språk förblir amatörens; sökande, trevande, avlyssnande." Så definierar Owe Wikström samtalet. Han skriver vidare att den svenska samtalskonsten är underlägsen många andra länders genom att vi ofta pratar i sak men ej i princip. Vad innebär detta? Vi pratar om att grannen ska få barn, men vi berör ej kärleken. Att den gamle farbrorn längst ned på gatan gått bort, men vi talar sällan om döden. Vi berättar om resor vi gjort, men glömmer bort själva resandet. Rusar förbi MonaLisa på Louvren och bockar av henne bland allt annat vi vill ha hunnit med i livet, men vi glömmer bort att stanna upp, känna efter, vad säger målningen mig? Vilka förnimmelser väcker Leonardo da Vincis verk hos mig? Vad vill han förmedla? Vi pratar ofta faktabaserat, mindre i utbytande, sinnlig eller trevande form. Mindre i samtalets form. Det krävs ingen akademisk examen för att samtala, inga fina ord, inga förkunskaper. Vad som krävs är tid, avstannande, närvaro, intresse och nyfikenhet. Och förstås någon att samtala med.

”Den kultiverade människans liv går inte ut på att läsa filosofi, utan att uppleva världen filosofiskt. Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang – ensam eller i samtal – blir världen och man själv tydligare” (Powys 1994)

Ruther så det tjuter

Min farmor Ruth finns inte här längre. Jag hoppas hon finns någon annanstans, vill väldigt gärna träffa henne igen. Då och då kommer jag att tänka på henne och blir varm inombords. När jag känner doften av kardemumma. När vi äter lasagne som var hennes paradrätt. När jag tar på mig min blommiga tunika som minner om en sommarkjol farmor själv hade sytt och ofta bar. När jag ser och känner doften av tallar. När jag spelar kort med min son och vi får upp ett ruterkort från leken. Farmor spelade ofta kort med mig och de andra barnbarnen. Så fort ett ruter spelades sa farmor triumferande "Ruther så det tjuter". Det finns så mycket av farmor i detta uttryck. Ruth - fylld av krut. Stark. Trofast. Trygg. Klok. Inte rädd för svårigheter.

Under min universitetstid inledde farmor och jag ett nytt sätt att umgås; lunchbjudningar, med vin som självklar dryck, och samtal kring livet. Mest var det farmors liv vi berörde. Vi samtalade kring hennes barndom, kring hur det var när pappa var liten, om farfar, om deras vänner, om ålderdomen, om döden, om kärleken. När det var min tur att bjuda fick farmor sätta sig på tåget till Lund. Det var lätt att urskilja henne bland alla resenärer som vällde ut på perrongen. En lång, parant kvinna iklädd kappa och hatt. Alltid hatt. För farmor var det fest att komma till mig, och "till fest klär man självklart upp sig". Jag kan än idag känna glädjen, stoltheten och hedern jag fylldes av när jag välkomnade henne. Hon visade så väl att vår samvaro var viktig för henne. Så viktig att den var värdig både söndagskappan och den vackra hatten.

Jag kom att tänka på detta, på hur fin hon gjorde sig för mig och på hur mysiga dessa förtroliga samtal var, när jag var ute och promenerade härom dagen. Jag har många gånger önskat att jag kunde ringa upp till himlen. Ringa och prata om våra lunchbjudningar, berätta att "Ruther så det tjuter" nu är ett myntat uttryck också i nästa generation.

En telefonledning till himlen, det vore väl en revolutionerande upptäckt...