Vemod och längtan

Blir många tankar som ska vädras på en och samma gång. Förhoppningsvis finner jag en röd tråd och blir lite mer strukturerad allteftersom. Just nu måste jag bara skruva på ventilen och få pysa ut lite av allt det som snurrar uppe i mitt huvud.

Vemod, inte svart sådant utan smärtsamt vackert, är en känsla som tar stor plats hos mig just nu, och har så gjort en tid. Tror det har mycket med förgänglighet att göra, är något jag jobbar med att acceptera. Att allt har ett slut. Jag tycker att tiden går alltför fort och trots att jag försöker insupa varje sekund av den för att inte gå miste om något, drabbas jag ofta av vemodskänslan att tiden flyr ifrån mig. Betyder mitt vemod att jag inte varit tillräckligt närvarande när det begav sig? Hade tiden känts tillräckligt lång om jag verkligen hade funnits där och tagit tillvara på den? Eller kan det vara så att känslan av vemod och längtan kan växa sig starkare just för att jag varit närvarande och verkligen njutit av en viss tid och period i mitt liv? Svårt att i ord få ned hur jag menar, hur jag tänker. Jag är så rädd att inte vara närvarande i mitt liv, i mina barns liv. Är därför rädd för mitt vemod, vad betyder det egentligen? Det hade varit så befriande om vemod inte alls har med närvaro att göra, utan mer handlar om en slags tacksamhet åt något man värdesätter högt och önskar att man kunde hålla kvar.