Kylskåpsfilosofi

Jag är en samlare på vackra ord. Tänkvärda ord. Ord som säger så mycket mer än den lilla plats de tar på ett papper. Fäster upp mina favoriter på kylskåpet så att jag påminns om dem varje dag. Delar gärna med mig av dem, håll till godo:

”Egentligen är måndagar mina lördagar. Det är då jag kan ta det lugnt”.

Denna klippte faktiskt min man ut under perioden då han var pappaledig men arbetade en dag i veckan, måndagar...


”Derrière le monde dans lequel nous vivons, loin à l’arrière-plan, se trouve un autre monde; leur rapport réciproque ressemble à celui qui existe entre les deux scènes qu’on voit parfois au théâtre, l’une derrière l’autre” (Kirkegaard)

Franskan är en lisa för min själ. Jag behärskar det inte såsom jag önskar, men jag har lärt mig tillräckligt för att kunna njuta av detta vackra språk. En lekmannaöversättning, som svårligen gör Kirkegaard rättvisa, lyder:

”Bakom den värld vi lever i, långt borta på ett annat plan, finns en annan värld. Dessa båda världars ömsesidighet kan liknas vid den som finns mellan de två scener som man ibland kan se på en teater – en bakom den andra”.

Dessa rader tröstar mig när jag tänker på döden. Jag är en romantiker som så gärna vill tro på ett liv efter detta. Att vi möts igen. Att allt inte bara tar slut.


”Om man inte kan släppa tanken på en sak man sett, då ska man köpa den”.

Jag älskar detta uttalande och har det som ursäkt när jag kapitulerar för mitt begär. Har klippt ur det från en inredningstidning jag prenumererar på.


”Vårt liv, vår tid, en dag i sänder så tyst och stilla glider bort.
Om litet eller mycket händer är tiden alltid lika kort.
Det nyttjar ej att se sig om, den tid som var, som är, som kom
var blott ett lån från evigheten”.

Dessa rader av Nils Ferlin har jag låtit flytta in i mitt hjärta, jag ömmar för dem.


”HAMNA – när man helt plötsligt befinner sig på en plats dit man inte köpt biljett, dit man inte visste att man skulle komma, en plats som kan överraska, inspirera eller skrämma. En plats som kan förändra livet”

Denna klippte jag ut från sydsvenskan för några år sedan. Var en omröstning kring det svenska språkets vackraste ord och Mikael Svenssons motivering för ordet ”hamna” vann. Jag köper hans motivering rakt av – vilket vackert ord, hamna.


”Ej till salu. Jag märkte precis att din kärlek inte går att köpa på ICA. Så jag ska nog ta hand om den mer.”

Också ett klipp från sydsvenskan, från postissidan. Vilken insikt hos en ung människa. Är många av oss äldre som inte har denna insikt och omsorg om dem vi tycker om. Ibland när jag tjurar och inte månar om min familj såsom jag borde, läser jag dessa rader och försöker tänka om.


”Det är med hederliga människor som med änglar – man vet inte riktigt om de finns”.

Dråplig text som får det att rycka i mungipan. Inte för att jag tror eller hoppas att det är så, att det inte finns några genuint hederliga bland oss, men jag gillar den krassa tonen i uttalandet.


”Jag hatar den där blinda underkastelsen inför mode, trender och populära fenomen”.

Vet inte riktigt vart jag har hittat dessa ord. Vet dock varför jag fastnade för dem, författarens klarsynthet och självinsikt tilltalar mig. Hur många är vi inte som till exempel dissat ett klädesplagg och lovat oss själva att aldrig bära det, för att bara några månader senare totalt ha kapitulerat för modetrenden och tvingas inse att just det plagget numera finns i vår garderob...


Dikten nedan är av Alf Henriksson, vacker men sorglig. Visar på vikten att tillvarata stunden.

”Jag såg hur häggen blommade, det kom en doft från den. Jag sade till min älskade: Kom ut och se och känn! Hon stod vid makaronerna och sydde på en klut. Och när hon lyfte blicken, hade häggen blommat ut...”


”Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild. Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv”

Jag myser när jag läser Tove Janssons rader. Balansen mellan tidens perspektiv (dåtid, framtid och nutid) beskrivs så fint och dessutom blir jag glad av att påminnas om den där förtjusande känslan av att trivas i sitt eget sällskap.