Jag har både läst och hört om styrkan i att omfamna ett träd. Ett träd besitter sådan kraft. Sådan trygghet. Sådan visdom. Bottnar djupt i sig själv. Det står där, med sitt rotsystem väl förankrat långt ned i marken. Med trädkronan öppet välkomnande mot skyn. I blåst, i regn, i snö, i kyla, i solsken, dag för dag, år efter år, står trädet där tryggt rotad i marken. Har du någonsin provat att omfamna det? Känt den sträva barken mot din kind, känt trädstammens trygghet smitta av sig till dig?
Jag kramade ett träd för första gången i söndags. Jag träffar emellanåt några likasinnade för gemensam meditation och diskussion kring mindfulness. Denna söndagen började vi vår meditation utomhus. Var tillsammans, under tystnad, i trädgården. Gick barfota i det fuktiga gräset, doftade på buskarna och blommorna, kände på bladen och grenarna, på de gula maskrosorna, doftade på fjolårets torkade lavendel, lyssnade till fåglarna, till humlorna och till en och annan årstidig mygga. Jag fick ingivelsen att gå fram till en stor ek som stod i trädgårdens ena hörn. Kände mig först lite töntig där jag stod, med armarna runt stammen och kinden vilande mot barken. Men jag stod kvar i alla fall, struntade i om det eventuellt såg lite halvgalet ut, kände trädets kraft strömma genom mig, drog in dess doft djupt in i näsborrarna. Det kändes så tryggt att stå där. Kände mig som ett litet barn i sin mammas trygga famn. Fick känslan av att inget ont kan hända. Eller snarare, ske vad som måste ske, jag står här tryggt förankrad i mig själv, i trädets trygga varande. Är väl just det, ett träd gör ingenting, det bara är. Här och nu. Nästa gång du befinner dig nära ett stort träd, och om nyfikenheten finns och tillfället ges, prova gärna att omfamna det... Nå, hur kändes det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar