Jag har både läst och hört om styrkan i att omfamna ett träd. Ett träd besitter sådan kraft. Sådan trygghet. Sådan visdom. Bottnar djupt i sig själv. Det står där, med sitt rotsystem väl förankrat långt ned i marken. Med trädkronan öppet välkomnande mot skyn. I blåst, i regn, i snö, i kyla, i solsken, dag för dag, år efter år, står trädet där tryggt rotad i marken. Har du någonsin provat att omfamna det? Känt den sträva barken mot din kind, känt trädstammens trygghet smitta av sig till dig?
Jag kramade ett träd för första gången i söndags. Jag träffar emellanåt några likasinnade för gemensam meditation och diskussion kring mindfulness. Denna söndagen började vi vår meditation utomhus. Var tillsammans, under tystnad, i trädgården. Gick barfota i det fuktiga gräset, doftade på buskarna och blommorna, kände på bladen och grenarna, på de gula maskrosorna, doftade på fjolårets torkade lavendel, lyssnade till fåglarna, till humlorna och till en och annan årstidig mygga. Jag fick ingivelsen att gå fram till en stor ek som stod i trädgårdens ena hörn. Kände mig först lite töntig där jag stod, med armarna runt stammen och kinden vilande mot barken. Men jag stod kvar i alla fall, struntade i om det eventuellt såg lite halvgalet ut, kände trädets kraft strömma genom mig, drog in dess doft djupt in i näsborrarna. Det kändes så tryggt att stå där. Kände mig som ett litet barn i sin mammas trygga famn. Fick känslan av att inget ont kan hända. Eller snarare, ske vad som måste ske, jag står här tryggt förankrad i mig själv, i trädets trygga varande. Är väl just det, ett träd gör ingenting, det bara är. Här och nu. Nästa gång du befinner dig nära ett stort träd, och om nyfikenheten finns och tillfället ges, prova gärna att omfamna det... Nå, hur kändes det?
onsdag 29 april 2009
Toffellycka
Ett säkert försommartecken för mig som liten var när vi fick sätta på oss våra trätofflor. Sådana där svarta med ett par vackra blommor framme vid tån, med liten klack och en rem att fästa över vristen. Det var en sådan lyckokänsla att få byta ut gympaskorna mot tofflorna. Roligt att höra hur det klapprade när vi sprang över asfalten. Roligt att titta ned på sina fötter och känna sig så härligt fin. Fin, somrig och lycklig på en och samma gång.
För en tid sedan såg jag ett par bruna trätofflor med rem över vristen på en skyltdocka i fönstret till en skoaffär. Blev mysigt nostalgisk och kunde inte motstå att köpa mig ett par. De har sedan dess stått i min garderob och väntat på solen och värmen. Idag plockade jag fram dem för första gången och gissa vem som sitter här och känner sig som en fin, somrig och lycklig 7-åring igen?! Tror bestämt jag ska klappra lite extra mot gatan när jag går ut på lunchen...
För en tid sedan såg jag ett par bruna trätofflor med rem över vristen på en skyltdocka i fönstret till en skoaffär. Blev mysigt nostalgisk och kunde inte motstå att köpa mig ett par. De har sedan dess stått i min garderob och väntat på solen och värmen. Idag plockade jag fram dem för första gången och gissa vem som sitter här och känner sig som en fin, somrig och lycklig 7-åring igen?! Tror bestämt jag ska klappra lite extra mot gatan när jag går ut på lunchen...
tisdag 28 april 2009
Mindfulness
Varför mindfulness?
Jag tror nog att de flesta av oss både har hört och önskar leva efter måttot ”här och nu”. Kruxet är bara att vi lever i ett allt jäktigare samhälle som ställer allt större krav på oss. Liksom vi ställer allt större krav på oss själva. Vi ska prestera i alla sammanhang; på jobbet, inom familjen, bland vänner, bland bekanta, på fritiden. Vi glömmer bort vår kropp och våra sinnen, glömmer att lyssna till våra inre signaler, och låter allt oftare vårt sinne (engelskans mind) styra.
Vårt sinne är till sin natur relaterat till dåtid eller framtid. Genom att låta sinnet styra över oss (tankar, känslor, erfarenheter, trossatser, önskningar, faror, rädslor, tolkningar, drömmar, planer etc) överlåter vi makten till något som inte har som naturligt tillstånd att finnas här och nu. Vi riskerar att leva våra liv utifrån våra tolkningar av verkligheten och inte utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut. Vårt sinne skymmer sikten.
Genom att träna mindfulness, medveten närvaro, kan vi få en distans till vårt sinne och se verkligheten såsom den är. Vad har vi för nytta av detta? När man är fri och ser klarare kan man göra medvetna val som stödjer en själv och leder fram i den riktning man vill istället för att agera på gamla invanda livsmönster. Vi blir mer öppna för stunden, för omvärlden, för oss själva, för varandra. Livet blir rikare, färgat i fler nyanser. Vi tar bättre tillvara på tiden och livet.
Hur tar jag mig till nuet?
Vår andning är alltid här och nu. Genom att förankra oss i den, känna andningen inom oss och följa med andningen in och ut, får vi fäste i nuet. Att stanna upp då och då under dagen och känna andningen är således en bra hjälp att få kontakt med nuet och sig själv. Att meditera är ett annat sätt att känna att du finns här och nu. Också i meditationen är andningen det centrala. När vi tappar fokus, när vi följer med vårt sinne antingen bakåt i tiden eller framåt, är det bara att återvända till andningen, känna den och följa den, och vi är tillbaka i stunden.
Genom att träna oss i att beskriva våra känslor, hur de känns, var i kroppen de känns etc skapar vi en distans till vårt sinne. Denna distans gör det lättare att se saker, händelser eller personer för vad de verkligen är och inte för vad min tolkning eller filtrering säger mig att de är. Tänk dig att du står framför en spegel. Om du ställer dig alldeles tätt inpå blir bilden av dig själv suddig och otydlig. Först när du backat en bit, när du fått distans, kan du se din spegelbild klart och tydligt. När vi har distans till vårt sinne är det lättare att se stunden eller situationen som den är, och inte utifrån hur jag tolkar den. Det blir lättareatt uppleva stunden i sin helhet med alla våra sinnen och hela vår medvetna närvaro.
Svårigheter?
Svårigheterna med mindfulness är flera. Den första, och kanske största, är att mindfulness inte handlar om att prestera. Vi ska ingenstans, vi är redan framme. Ingen är bättre än någon annan på mindfulness. Det handlar inte om ”göra” utan om att ”vara”. Att se och uppleva stunden såsom den verkligen är, fullt närvarande.
En annan svårighet är träningen i att beskriva och betrakta det vi känner eller det vi tänker, det vill säga vårt sinne. Vi är så vana vid att värdera, jämföra, censurera, tolka, döma etc. Inte vana vid att bara betrakta, beskriva och låta vara. Inte vana vid att låta bli att lägga oss i. Mindfulness handlar inte om att exkludera någon känsla eller förnimmelse, tvärtom handlar det om att inkludera och se allt för vad det är. Här kommer nästa svårighet, acceptans. Att komma till ro med att saker och ting är som de är oavsett vad jag tycker om det. Denna insikt skänker ro och frid inom en, vi lägger ned våra vapen och slutar strida mot något som vi ändå inte kan påverka. Som en vapenvila inom oss själva.
Mindfulness för mig
Jag vill likna mindfulness vid en färgpalett som möjliggör ett mer nyanserat liv. Ett liv där jag tillvaratar stunden och inte slösar med tiden som om den vore outtömlig. Ett liv där jag bottnar i mig själv oavsett vad som sker runt omkring.
För mig handlar det om att leva livet fullt ut, använda hela färgpaletten. Inte känna att dagarna, veckorna, månaderna och åren passerar utan att jag är med. Jag vill känna att jag lever, dag för dag. Använda mig av alla mina sinnen, deltaga, uppleva – inte bara följa med ekorrhjulet runt , runt utan att lyssna till mig själv. Jag vill ta hand om mig själv, inte undertrycka utan välkomna och acceptera det som är. Vila om jag är trött. Gråta om jag är ledsen. Fråga om jag undrar. Få vara liten och rädd när något är obehagligt. Skratta när jag är glad. Fundera när jag inte vet. Njuta, sörja, älska och bara vara. Jag vill kunna stanna kvar i mitt andningsankare oavsett vad som händer. Ha tillit till mig själv. Vara rädd om mitt liv. Det är mindfulness för mig.
Jag tror nog att de flesta av oss både har hört och önskar leva efter måttot ”här och nu”. Kruxet är bara att vi lever i ett allt jäktigare samhälle som ställer allt större krav på oss. Liksom vi ställer allt större krav på oss själva. Vi ska prestera i alla sammanhang; på jobbet, inom familjen, bland vänner, bland bekanta, på fritiden. Vi glömmer bort vår kropp och våra sinnen, glömmer att lyssna till våra inre signaler, och låter allt oftare vårt sinne (engelskans mind) styra.
Vårt sinne är till sin natur relaterat till dåtid eller framtid. Genom att låta sinnet styra över oss (tankar, känslor, erfarenheter, trossatser, önskningar, faror, rädslor, tolkningar, drömmar, planer etc) överlåter vi makten till något som inte har som naturligt tillstånd att finnas här och nu. Vi riskerar att leva våra liv utifrån våra tolkningar av verkligheten och inte utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut. Vårt sinne skymmer sikten.
Genom att träna mindfulness, medveten närvaro, kan vi få en distans till vårt sinne och se verkligheten såsom den är. Vad har vi för nytta av detta? När man är fri och ser klarare kan man göra medvetna val som stödjer en själv och leder fram i den riktning man vill istället för att agera på gamla invanda livsmönster. Vi blir mer öppna för stunden, för omvärlden, för oss själva, för varandra. Livet blir rikare, färgat i fler nyanser. Vi tar bättre tillvara på tiden och livet.
Hur tar jag mig till nuet?
Vår andning är alltid här och nu. Genom att förankra oss i den, känna andningen inom oss och följa med andningen in och ut, får vi fäste i nuet. Att stanna upp då och då under dagen och känna andningen är således en bra hjälp att få kontakt med nuet och sig själv. Att meditera är ett annat sätt att känna att du finns här och nu. Också i meditationen är andningen det centrala. När vi tappar fokus, när vi följer med vårt sinne antingen bakåt i tiden eller framåt, är det bara att återvända till andningen, känna den och följa den, och vi är tillbaka i stunden.
Genom att träna oss i att beskriva våra känslor, hur de känns, var i kroppen de känns etc skapar vi en distans till vårt sinne. Denna distans gör det lättare att se saker, händelser eller personer för vad de verkligen är och inte för vad min tolkning eller filtrering säger mig att de är. Tänk dig att du står framför en spegel. Om du ställer dig alldeles tätt inpå blir bilden av dig själv suddig och otydlig. Först när du backat en bit, när du fått distans, kan du se din spegelbild klart och tydligt. När vi har distans till vårt sinne är det lättare att se stunden eller situationen som den är, och inte utifrån hur jag tolkar den. Det blir lättareatt uppleva stunden i sin helhet med alla våra sinnen och hela vår medvetna närvaro.
Svårigheter?
Svårigheterna med mindfulness är flera. Den första, och kanske största, är att mindfulness inte handlar om att prestera. Vi ska ingenstans, vi är redan framme. Ingen är bättre än någon annan på mindfulness. Det handlar inte om ”göra” utan om att ”vara”. Att se och uppleva stunden såsom den verkligen är, fullt närvarande.
En annan svårighet är träningen i att beskriva och betrakta det vi känner eller det vi tänker, det vill säga vårt sinne. Vi är så vana vid att värdera, jämföra, censurera, tolka, döma etc. Inte vana vid att bara betrakta, beskriva och låta vara. Inte vana vid att låta bli att lägga oss i. Mindfulness handlar inte om att exkludera någon känsla eller förnimmelse, tvärtom handlar det om att inkludera och se allt för vad det är. Här kommer nästa svårighet, acceptans. Att komma till ro med att saker och ting är som de är oavsett vad jag tycker om det. Denna insikt skänker ro och frid inom en, vi lägger ned våra vapen och slutar strida mot något som vi ändå inte kan påverka. Som en vapenvila inom oss själva.
Mindfulness för mig
Jag vill likna mindfulness vid en färgpalett som möjliggör ett mer nyanserat liv. Ett liv där jag tillvaratar stunden och inte slösar med tiden som om den vore outtömlig. Ett liv där jag bottnar i mig själv oavsett vad som sker runt omkring.
För mig handlar det om att leva livet fullt ut, använda hela färgpaletten. Inte känna att dagarna, veckorna, månaderna och åren passerar utan att jag är med. Jag vill känna att jag lever, dag för dag. Använda mig av alla mina sinnen, deltaga, uppleva – inte bara följa med ekorrhjulet runt , runt utan att lyssna till mig själv. Jag vill ta hand om mig själv, inte undertrycka utan välkomna och acceptera det som är. Vila om jag är trött. Gråta om jag är ledsen. Fråga om jag undrar. Få vara liten och rädd när något är obehagligt. Skratta när jag är glad. Fundera när jag inte vet. Njuta, sörja, älska och bara vara. Jag vill kunna stanna kvar i mitt andningsankare oavsett vad som händer. Ha tillit till mig själv. Vara rädd om mitt liv. Det är mindfulness för mig.
söndag 26 april 2009
Låttips
"I hela mitt liv har jag väntat på livet, jag har drömt om att ha en riktig dröm. Jag har sökt efter sanningen och svaren...I hela mitt liv har jag väntat på livet, jag mest tog den roll som man mig gav...Jag har letat efter något att längta till...Men du vet, vi väntar på ingenting och du vet, ingenting väntar på oss"
Att finnas här och nu är inte alls ett budskap patenterat åt mindfulness - var uppmärksam och du ska upptäcka att den visdomen finns lite överallt. Raderna ovan, till exempel, är hämtade från Kristian Anttilas låt "Smutser". När jag första gången hörde den tänkte jag inte på texten, utan mer på att det var en cool och medryckande låt. När jag sedan lyssnade till vad han verkligen sjöng fick låten ännu en innebörd, vilken text!
I höstas drömde jag stort om att lära ut mindfulness. Berätta för allt och alla hur viktig närvaro är. Drömde om att föreläsa i skolor, på förskolor, för kolleger, familj och vänner. Men efterhand kom jag fram till att mindfulness inte är något man kan missionera om. Det är något man själv måste söka upp och intressera sig för, först då får den medvetna närvaron en innebörd. Något man kan ta till sig och använda som förhållningssätt i livet. Jag har också upptäckt att hur mycket och gärna jag än tror på att vara här och nu, är det så lätt att tappa fotfästet. Så fort jag kommer in i ekorrhjulet, med vardagen som snurrar i ett fasligt tempo, låter jag framtiden och dåtiden krympa platsen för nuet. Ett hjälpmedel att stanna kvar i nuet är att skriva ned mina tankar. Att dessutom skriva i bloggform, med förhoppningsvis några öron där ute som väntar på mig och vill lyssna till mina tankar, gör att jag "tvingas" prioritera skrivandet. Ett tvång som välkomnas eftersom jag annars så lätt låter tankevädring hamna underst på prioriteringslistan. Så stort tack för att ni lyssnar!
Nästa gång jag skriver ska jag kort försöka berätta vad mindfulness är. Min tolkning, om någon annan berättar kanske helt andra perspektiv plockas fram. Det är det som är det bästa med mindfulness, du väljer själv vad som känns av vikt för just dig.
Att finnas här och nu är inte alls ett budskap patenterat åt mindfulness - var uppmärksam och du ska upptäcka att den visdomen finns lite överallt. Raderna ovan, till exempel, är hämtade från Kristian Anttilas låt "Smutser". När jag första gången hörde den tänkte jag inte på texten, utan mer på att det var en cool och medryckande låt. När jag sedan lyssnade till vad han verkligen sjöng fick låten ännu en innebörd, vilken text!
I höstas drömde jag stort om att lära ut mindfulness. Berätta för allt och alla hur viktig närvaro är. Drömde om att föreläsa i skolor, på förskolor, för kolleger, familj och vänner. Men efterhand kom jag fram till att mindfulness inte är något man kan missionera om. Det är något man själv måste söka upp och intressera sig för, först då får den medvetna närvaron en innebörd. Något man kan ta till sig och använda som förhållningssätt i livet. Jag har också upptäckt att hur mycket och gärna jag än tror på att vara här och nu, är det så lätt att tappa fotfästet. Så fort jag kommer in i ekorrhjulet, med vardagen som snurrar i ett fasligt tempo, låter jag framtiden och dåtiden krympa platsen för nuet. Ett hjälpmedel att stanna kvar i nuet är att skriva ned mina tankar. Att dessutom skriva i bloggform, med förhoppningsvis några öron där ute som väntar på mig och vill lyssna till mina tankar, gör att jag "tvingas" prioritera skrivandet. Ett tvång som välkomnas eftersom jag annars så lätt låter tankevädring hamna underst på prioriteringslistan. Så stort tack för att ni lyssnar!
Nästa gång jag skriver ska jag kort försöka berätta vad mindfulness är. Min tolkning, om någon annan berättar kanske helt andra perspektiv plockas fram. Det är det som är det bästa med mindfulness, du väljer själv vad som känns av vikt för just dig.
lördag 25 april 2009
Kylskåpsfilosofi
Jag är en samlare på vackra ord. Tänkvärda ord. Ord som säger så mycket mer än den lilla plats de tar på ett papper. Fäster upp mina favoriter på kylskåpet så att jag påminns om dem varje dag. Delar gärna med mig av dem, håll till godo:
”Egentligen är måndagar mina lördagar. Det är då jag kan ta det lugnt”.
Denna klippte faktiskt min man ut under perioden då han var pappaledig men arbetade en dag i veckan, måndagar...
”Derrière le monde dans lequel nous vivons, loin à l’arrière-plan, se trouve un autre monde; leur rapport réciproque ressemble à celui qui existe entre les deux scènes qu’on voit parfois au théâtre, l’une derrière l’autre” (Kirkegaard)
Franskan är en lisa för min själ. Jag behärskar det inte såsom jag önskar, men jag har lärt mig tillräckligt för att kunna njuta av detta vackra språk. En lekmannaöversättning, som svårligen gör Kirkegaard rättvisa, lyder:
”Bakom den värld vi lever i, långt borta på ett annat plan, finns en annan värld. Dessa båda världars ömsesidighet kan liknas vid den som finns mellan de två scener som man ibland kan se på en teater – en bakom den andra”.
Dessa rader tröstar mig när jag tänker på döden. Jag är en romantiker som så gärna vill tro på ett liv efter detta. Att vi möts igen. Att allt inte bara tar slut.
”Om man inte kan släppa tanken på en sak man sett, då ska man köpa den”.
Jag älskar detta uttalande och har det som ursäkt när jag kapitulerar för mitt begär. Har klippt ur det från en inredningstidning jag prenumererar på.
”Vårt liv, vår tid, en dag i sänder så tyst och stilla glider bort.
Om litet eller mycket händer är tiden alltid lika kort.
Det nyttjar ej att se sig om, den tid som var, som är, som kom
var blott ett lån från evigheten”.
Dessa rader av Nils Ferlin har jag låtit flytta in i mitt hjärta, jag ömmar för dem.
”HAMNA – när man helt plötsligt befinner sig på en plats dit man inte köpt biljett, dit man inte visste att man skulle komma, en plats som kan överraska, inspirera eller skrämma. En plats som kan förändra livet”
Denna klippte jag ut från sydsvenskan för några år sedan. Var en omröstning kring det svenska språkets vackraste ord och Mikael Svenssons motivering för ordet ”hamna” vann. Jag köper hans motivering rakt av – vilket vackert ord, hamna.
”Ej till salu. Jag märkte precis att din kärlek inte går att köpa på ICA. Så jag ska nog ta hand om den mer.”
Också ett klipp från sydsvenskan, från postissidan. Vilken insikt hos en ung människa. Är många av oss äldre som inte har denna insikt och omsorg om dem vi tycker om. Ibland när jag tjurar och inte månar om min familj såsom jag borde, läser jag dessa rader och försöker tänka om.
”Det är med hederliga människor som med änglar – man vet inte riktigt om de finns”.
Dråplig text som får det att rycka i mungipan. Inte för att jag tror eller hoppas att det är så, att det inte finns några genuint hederliga bland oss, men jag gillar den krassa tonen i uttalandet.
”Jag hatar den där blinda underkastelsen inför mode, trender och populära fenomen”.
Vet inte riktigt vart jag har hittat dessa ord. Vet dock varför jag fastnade för dem, författarens klarsynthet och självinsikt tilltalar mig. Hur många är vi inte som till exempel dissat ett klädesplagg och lovat oss själva att aldrig bära det, för att bara några månader senare totalt ha kapitulerat för modetrenden och tvingas inse att just det plagget numera finns i vår garderob...
Dikten nedan är av Alf Henriksson, vacker men sorglig. Visar på vikten att tillvarata stunden.
”Jag såg hur häggen blommade, det kom en doft från den. Jag sade till min älskade: Kom ut och se och känn! Hon stod vid makaronerna och sydde på en klut. Och när hon lyfte blicken, hade häggen blommat ut...”
”Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild. Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv”
Jag myser när jag läser Tove Janssons rader. Balansen mellan tidens perspektiv (dåtid, framtid och nutid) beskrivs så fint och dessutom blir jag glad av att påminnas om den där förtjusande känslan av att trivas i sitt eget sällskap.
”Egentligen är måndagar mina lördagar. Det är då jag kan ta det lugnt”.
Denna klippte faktiskt min man ut under perioden då han var pappaledig men arbetade en dag i veckan, måndagar...
”Derrière le monde dans lequel nous vivons, loin à l’arrière-plan, se trouve un autre monde; leur rapport réciproque ressemble à celui qui existe entre les deux scènes qu’on voit parfois au théâtre, l’une derrière l’autre” (Kirkegaard)
Franskan är en lisa för min själ. Jag behärskar det inte såsom jag önskar, men jag har lärt mig tillräckligt för att kunna njuta av detta vackra språk. En lekmannaöversättning, som svårligen gör Kirkegaard rättvisa, lyder:
”Bakom den värld vi lever i, långt borta på ett annat plan, finns en annan värld. Dessa båda världars ömsesidighet kan liknas vid den som finns mellan de två scener som man ibland kan se på en teater – en bakom den andra”.
Dessa rader tröstar mig när jag tänker på döden. Jag är en romantiker som så gärna vill tro på ett liv efter detta. Att vi möts igen. Att allt inte bara tar slut.
”Om man inte kan släppa tanken på en sak man sett, då ska man köpa den”.
Jag älskar detta uttalande och har det som ursäkt när jag kapitulerar för mitt begär. Har klippt ur det från en inredningstidning jag prenumererar på.
”Vårt liv, vår tid, en dag i sänder så tyst och stilla glider bort.
Om litet eller mycket händer är tiden alltid lika kort.
Det nyttjar ej att se sig om, den tid som var, som är, som kom
var blott ett lån från evigheten”.
Dessa rader av Nils Ferlin har jag låtit flytta in i mitt hjärta, jag ömmar för dem.
”HAMNA – när man helt plötsligt befinner sig på en plats dit man inte köpt biljett, dit man inte visste att man skulle komma, en plats som kan överraska, inspirera eller skrämma. En plats som kan förändra livet”
Denna klippte jag ut från sydsvenskan för några år sedan. Var en omröstning kring det svenska språkets vackraste ord och Mikael Svenssons motivering för ordet ”hamna” vann. Jag köper hans motivering rakt av – vilket vackert ord, hamna.
”Ej till salu. Jag märkte precis att din kärlek inte går att köpa på ICA. Så jag ska nog ta hand om den mer.”
Också ett klipp från sydsvenskan, från postissidan. Vilken insikt hos en ung människa. Är många av oss äldre som inte har denna insikt och omsorg om dem vi tycker om. Ibland när jag tjurar och inte månar om min familj såsom jag borde, läser jag dessa rader och försöker tänka om.
”Det är med hederliga människor som med änglar – man vet inte riktigt om de finns”.
Dråplig text som får det att rycka i mungipan. Inte för att jag tror eller hoppas att det är så, att det inte finns några genuint hederliga bland oss, men jag gillar den krassa tonen i uttalandet.
”Jag hatar den där blinda underkastelsen inför mode, trender och populära fenomen”.
Vet inte riktigt vart jag har hittat dessa ord. Vet dock varför jag fastnade för dem, författarens klarsynthet och självinsikt tilltalar mig. Hur många är vi inte som till exempel dissat ett klädesplagg och lovat oss själva att aldrig bära det, för att bara några månader senare totalt ha kapitulerat för modetrenden och tvingas inse att just det plagget numera finns i vår garderob...
Dikten nedan är av Alf Henriksson, vacker men sorglig. Visar på vikten att tillvarata stunden.
”Jag såg hur häggen blommade, det kom en doft från den. Jag sade till min älskade: Kom ut och se och känn! Hon stod vid makaronerna och sydde på en klut. Och när hon lyfte blicken, hade häggen blommat ut...”
”Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild. Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv”
Jag myser när jag läser Tove Janssons rader. Balansen mellan tidens perspektiv (dåtid, framtid och nutid) beskrivs så fint och dessutom blir jag glad av att påminnas om den där förtjusande känslan av att trivas i sitt eget sällskap.
fredag 24 april 2009
Morgon i staden
Vad härligt det är att strosa genom staden en tidig vårmorgon. Se staden vakna, känna solens första strålar börja värma. Insupa dofterna från parkens grönska. Lyssna till fågelkvittret. Det finns förväntan i luften. Den är så lätt att andas, hög och frisk. Någon skyndar förbi med en take away latte i handen. Vi växlar ett leende. En cyklist kör förbi och hälsar med ett varmt godmorgon. Hunden som kommer mot mig viftar glatt med svansen. Är som om solen och dess värme föder en kärleksfull vänlighet hos oss. Borta är det vintertrötta, instängda och stela. Plötsligt ser vi varandra igen. Är nyfikna och öppna för omvärlden. När jag korsar huvudgatan anar jag doften av asfalt i luften. Har ni tänkt på att asfalt luktar något särskilt på sommaren? Och på att det finns så mycket minnen i dofter?
onsdag 22 april 2009
Vemod och längtan
Blir många tankar som ska vädras på en och samma gång. Förhoppningsvis finner jag en röd tråd och blir lite mer strukturerad allteftersom. Just nu måste jag bara skruva på ventilen och få pysa ut lite av allt det som snurrar uppe i mitt huvud.
Vemod, inte svart sådant utan smärtsamt vackert, är en känsla som tar stor plats hos mig just nu, och har så gjort en tid. Tror det har mycket med förgänglighet att göra, är något jag jobbar med att acceptera. Att allt har ett slut. Jag tycker att tiden går alltför fort och trots att jag försöker insupa varje sekund av den för att inte gå miste om något, drabbas jag ofta av vemodskänslan att tiden flyr ifrån mig. Betyder mitt vemod att jag inte varit tillräckligt närvarande när det begav sig? Hade tiden känts tillräckligt lång om jag verkligen hade funnits där och tagit tillvara på den? Eller kan det vara så att känslan av vemod och längtan kan växa sig starkare just för att jag varit närvarande och verkligen njutit av en viss tid och period i mitt liv? Svårt att i ord få ned hur jag menar, hur jag tänker. Jag är så rädd att inte vara närvarande i mitt liv, i mina barns liv. Är därför rädd för mitt vemod, vad betyder det egentligen? Det hade varit så befriande om vemod inte alls har med närvaro att göra, utan mer handlar om en slags tacksamhet åt något man värdesätter högt och önskar att man kunde hålla kvar.
Vemod, inte svart sådant utan smärtsamt vackert, är en känsla som tar stor plats hos mig just nu, och har så gjort en tid. Tror det har mycket med förgänglighet att göra, är något jag jobbar med att acceptera. Att allt har ett slut. Jag tycker att tiden går alltför fort och trots att jag försöker insupa varje sekund av den för att inte gå miste om något, drabbas jag ofta av vemodskänslan att tiden flyr ifrån mig. Betyder mitt vemod att jag inte varit tillräckligt närvarande när det begav sig? Hade tiden känts tillräckligt lång om jag verkligen hade funnits där och tagit tillvara på den? Eller kan det vara så att känslan av vemod och längtan kan växa sig starkare just för att jag varit närvarande och verkligen njutit av en viss tid och period i mitt liv? Svårt att i ord få ned hur jag menar, hur jag tänker. Jag är så rädd att inte vara närvarande i mitt liv, i mina barns liv. Är därför rädd för mitt vemod, vad betyder det egentligen? Det hade varit så befriande om vemod inte alls har med närvaro att göra, utan mer handlar om en slags tacksamhet åt något man värdesätter högt och önskar att man kunde hålla kvar.
Om att leva, inte bara överleva
Jag fick tag i ett helt underbart gratisvykort för många år sedan. Knallgult med en stor leende mun och texten "det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva". Ibland när jag känt mig stressad har jag försökt komma ihåg dessa kloka ord. Känt efter om det inte är just överlevnad jag ägnar mig åt? Om jag inte kan skala av något moment och istället försöka ägna mig åt att leva? Kan yttra sig så enkelt som att köpa en påse kanelbullar i affären istället för att pressa in bakning på ett redan tajt schema. Om att strunta i att dammråttorna far runt och istället sätta sig i solen och lyssna på fågelsången. Det handlar helt enkelt om konsten att prioritera i stunden. Om att leva, och inte bara överleva.
tisdag 21 april 2009
Här och nu
Jag har så mycket inom mig som behöver ut. Många har tipsat mig om bloggformen som ventil för mina tankar, men jag har aldrig kommit loss. Men så igår, äntligen, registrerade jag en adress. Dags för tankevädring alltså...
Hur många är vi inte som så ofta tänker i termer som "sedan...", "då...", "om bara...", "när...". Vi låter livet vänta, lever inte här och nu, skjuter livet framför oss. Jag gick en kurs i mindfulness i höstas. Där fick jag den hisnande och lite skrämmande insikten att livet, det låter inte vänta på sig, livet är här och nu. Genom att hela tiden längta framåt, senarelägga livet till en annan tidpunkt, går vi miste om så mycket. Då riskerar vi att någon dag sorgset konstatera att "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet" (Stig Johansson). Det finns så mycket smärta i detta uttalande. Tänk att upptäcka att livet nästan är slut och undra var man har varit? Att man aldrig varit närvarande utan alltid någon annanstans. Jag är så rädd att en dag behöva känna så, att livet passerat revy utan att jag varit med och agerat. Vilken mardröm! Jag vill finnas här och nu och närvara varje sekund, i lycka och i smärta. Vill inte känna att jag levt mitt liv som i transit.
Vad är då meningen med livet? Ibland känns det som om vi alla jagar efter något annat än det vi har, meningen med livet blir ofta något så stort att det känns både ogreppbart och kanske också ouppnåligt. I samband med ett diskussionsprogram om just livet och dess mening, var det en kvinna som sa att meningen med hennes liv var "alla dessa nu staplade på varandra". Det hör till saken att denna kvinna hade varit med om en oerhörd sorg där hela hennes liv hade rivits upp. Utan att hon nämnde det, kände jag igen mycket av kursen i mindfulness i hennes ord. Livet är nu, och nu, och nu. Det som hände igår kan du inte göra mycket åt, det som kommer att hända imorgon vet du inte mycket om, det liv du kan påverka och göra någonting av är det liv som pågår just nu. Varför vänta med att fylla detta liv med mening? Varför jaga efter något som vi ändå inte vet så mycket om? Varför inte försöka fylla nuet med det som känns meningsfullt just nu? Jag tycker om budskapet i mindfulness, så enkelt egentligen. Och ändå så svårt -plötsligt är man där igen och längtar bort, glömmer att finnas här och nu. Lever i transit.
Hur många är vi inte som så ofta tänker i termer som "sedan...", "då...", "om bara...", "när...". Vi låter livet vänta, lever inte här och nu, skjuter livet framför oss. Jag gick en kurs i mindfulness i höstas. Där fick jag den hisnande och lite skrämmande insikten att livet, det låter inte vänta på sig, livet är här och nu. Genom att hela tiden längta framåt, senarelägga livet till en annan tidpunkt, går vi miste om så mycket. Då riskerar vi att någon dag sorgset konstatera att "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet" (Stig Johansson). Det finns så mycket smärta i detta uttalande. Tänk att upptäcka att livet nästan är slut och undra var man har varit? Att man aldrig varit närvarande utan alltid någon annanstans. Jag är så rädd att en dag behöva känna så, att livet passerat revy utan att jag varit med och agerat. Vilken mardröm! Jag vill finnas här och nu och närvara varje sekund, i lycka och i smärta. Vill inte känna att jag levt mitt liv som i transit.
Vad är då meningen med livet? Ibland känns det som om vi alla jagar efter något annat än det vi har, meningen med livet blir ofta något så stort att det känns både ogreppbart och kanske också ouppnåligt. I samband med ett diskussionsprogram om just livet och dess mening, var det en kvinna som sa att meningen med hennes liv var "alla dessa nu staplade på varandra". Det hör till saken att denna kvinna hade varit med om en oerhörd sorg där hela hennes liv hade rivits upp. Utan att hon nämnde det, kände jag igen mycket av kursen i mindfulness i hennes ord. Livet är nu, och nu, och nu. Det som hände igår kan du inte göra mycket åt, det som kommer att hända imorgon vet du inte mycket om, det liv du kan påverka och göra någonting av är det liv som pågår just nu. Varför vänta med att fylla detta liv med mening? Varför jaga efter något som vi ändå inte vet så mycket om? Varför inte försöka fylla nuet med det som känns meningsfullt just nu? Jag tycker om budskapet i mindfulness, så enkelt egentligen. Och ändå så svårt -plötsligt är man där igen och längtar bort, glömmer att finnas här och nu. Lever i transit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)