Jag har det bra

”Allting handlar om relativitet, man mäter sig och jämför om så i hemlighet. Men om vi slutar mäta oss med de som har det bäst, skulle vi nog märka att vi lever i en fest”.

Citatet ovan är från vinnarlåten i Lilla Melodifestivalen. Stor visdom från en liten pojke. Genom att ständigt eftersträva superlativ och jämföra sig med eliten, är det svårt att känna att man räcker till. Att man duger. Att man har det bra.

Hopp!

En av dotterns julklappsböcker handlar om en kanin, Hasse, som deltar i en hopptävling. Boken uppskattas mycket och har lästs avigt och rätt sedan julafton. Igår, i tråkigt decemberregn (den vackra vinterskruden går ej längre att skåda), sattes det upp hopphinder på gräsmattan och maken och jag fick ställa upp som kaniner. Med vars ett blått rep kring midjan turades vi om att hoppa hinderbanan. Ivrigt påhejade av såväl kanintämjerskan som fnissiga grannar...

"Att alltid vara en liten smula barn, det är att vara verkligt vuxen" (J. Jevtusjenko)

Landa!

Ibland får jag känslan av att leva provisoriskt. Känslan av att aldrig riktigt installera mig. Alltid stå i startgroparna. Känslan av att aldrig riktigt vara framme. Det är stressbringande att leva så. Tror min man lever likadant. Vet dock inte om han är medveten om det. Eller om han någonsin reflekterat över det. Upptäckte nyss att han hängt upp sin resenecessär på vår toalett på samma vis som den hängt när vi varit gäster hos familjen över julhelgen. Som om han nu gästar sitt eget hem i väntan på nästa resa. Ofta är det så också med våra väskor när vi varit iväg. De hamnar i ett hörn på ovanvåningen och töms allteftersom behovet uppstår. Som regel är väskorna halvtömda lagom tills de åter ska packas. Är det då så konstigt att få känslan av att leva provisoriskt? Nä, nu ska jag gå och packa upp, både väskor och necessärer, och försöka borra in mig i känslan av att vara hemma. Av att vara framme. Av att inte vara på väg någonstans. Av att landa.

Vinterskrud

Det är så vackert med allt det vita. Landskapet, som tidigare var så höstmörkt och fult, vilar nu i vacker vinterskrud. Inbäddat och omhändertaget av det vita snötäcket. Mjukt skyddat i väntan på våren.

Spontanitet kräver noggrann planering

Jag är spontan. Önskar leva mitt liv här och nu. Utan massa planering. Tycker inte om att ha inbokade saker i almanackan. Vill hålla så mycket som möjligt öppet. Inte begränsa möjligheterna. Kanske är detta också anledningen till min motvilja att packa? För att möjligheterna begränsas när jag måste välja ut några få plagg? Hur ska jag kunna veta vad jag vill ha på mig om några dagar? Tänk om jag får lust till ett plagg som hänger kvar hemma i garderoben? Packande och planerande. Inkräktare på min frihet.

Nu är jag svart och vit igen. Tror att livet levs antingen utan någon som helst planering eller slaviskt under en fulltecknad almanacka. Inget mellanläge. Jag glömmer bort alla gråskalorna. Planering kanske är ett måste för att kunna vara spontan. För att kunna leva livet i full frihet. För att kunna följa sin egen vilja och inte bli en marionettdocka i andras händer. Ibland känner jag mig som en sådan. Att jag är steget efter. Att min brist på planering leder till att jag dansar efter andras pipor.

Jag ska nog skriva 'planeringskalender' på min önskelista.

Stora tankar hos en liten

”Mamma, jag älskar dig så mycket. Jag kommer att älska dig även när du blir gammal. Också när du dör och är i himlen.” Du ligger tyst en stund. Riktar blicken mot taket. Tänker. När du åter vänder dig mot mig är dina mörka ögon tårfyllda.”Mamma, vad jag kommer att sakna dig när du är i himlen.”

Höstmörker

Min farmor gillade inte hösten. Tyckte den stod för förgänglighet. För åldrande, vissnande, förruttnelse. För döden. Jag höll inte med. Jag tyckte om hösten. Älskade alla de vackra varma färgerna. Älskade att tända ljus och få kura ihop mig. Jag fyller år på hösten. Kanske bidrog det till att göra den till en favoritårstid.

Nu förstår jag farmor bättre. Det har varit några dagar av tungt grått höstväder. Nästan som om solen inte orkar gå upp. Det skymmer fast det är tidig eftermiddag. När jag tittar ut genom fönstret slås jag av hur fult allt blir i det kalla knappa ljuset. Är som om allt det vackra göms undan. Eller är det mitt tungsinne som gråfärgar min blick?

Jag vill ha ljus. Vill se grönska. Vill se livet i naturen återvända. Kvittret hos de hemvändande fåglarna. Solens värmande strålar. Vill känna förväntan i luften. Livets förväntan. Jag kanske har gått från att vara en höstmänniska till att föredra våren. Känns som vuxenpoäng. Sådana man inte alltid vill ha för många av.

Tjuvstart

Det är något upproriskt och tillfredsställande med att tjuvstarta. Eller med att gå mot strömmen. Julen bjuder på många sådana möjligheter. Smaka på glöggen flera veckor innan första advent. Hänga upp julstjärnor och julpynta så fort höstmörkret börja tränga sig på. Äta upp hela satsen med lussebullar innan december ens har börjat. Låta ljusen i adventsljusstaken brinna i otakt. Frossa ohämmat i julgodiset och strunta i om allt är slut när självaste julafton kommer. Sådant här tjuvstartande var otänkbart när jag växte upp. Det var inte "comme il faut", som sig bör. Bort med det passande och in med lusten! Tjuvstarta! Gå motströms! Vi har glöggat sedan länge och första satsen lussebullar är snart slut. Och en av våra adventsljusstakar tänder vi året om.

Glamourlängtan

Idag är det så grått ute. Regn och åter regn. Mörkt fastän timman är tidig. Jag blir alldeles grå jag också. Uttråkad. Längtar efter lite glamour. Just nu känns den fjärran. Jag ser inte ens en glimma av glitter. Jag har fixat, städat, gått i mysbyxor, spelat spel, läst sagor och tagit hand om en förkyld dotter hela veckan. Helgen har fortsatt i samma anda. Känner mig mätt på husmoderslivet nu. Jag skulle hellre sitta i högklackade sandaler, läckra strumpbyxor och en kort klänning i en hotellobby någonstans. Jag som så länge längtat till det mjuka, tysta, lugna. Till ensamheten. Till innerligheten. Jag vill nu ha party och människor runt mig. Skratt. Yta. Röda läppar. Glitter. Bubbel i glasen. Glamour helt enkelt.

Jakt på därför

Jag kan förstå behovet av att söka förklaringar till beteenden, till drömmar, till böjelser. Jag såg härom dagen ett program om en homosexuell man som febrilt sökte förklaringen till sin sexuella läggning. Han for världen över för att finna anledningen. Var det något i miljön i mammans livmoder? Något med den manliga hormonhalten hos honom som foster? Var det det faktum att han var nummer tre i en syskonskara av bara pojkar? Eller varför? Det räckte inte att bara acceptera att han var lyckligt homosexuell och levde i ett harmoniskt förhållande med en man.

Jag har lite samma begär att finna anledningen till min iver att resa inåt. Varför är jag så intresserad av filsofiska frågor? Det existentiella? Är det för att jag är mellanbarn? Inte blivit tillräckligt sedd? Har det med bekräftelse att göra? Är det för att jag är olycklig? Nere? Valt fel yrke? Svaret står att finna i stjärnorna. Frågan är om svaret ens finns.

Kalasbyxor!

Idag firar jag födelsedag. Vaknade tidigt i morse av viskningar och prassel utanför dörren. Fnissade förtjust där jag låg under täcket. Kändes som när jag var liten. Den där olidliga spänningen innan dörren slås upp och familjen tågar in till sång. Med paket, teckningar och kort i famnen. Härligt. Underbart. Pirrigt. Allt på samma gång.

Jag ska klä mig i stumpbyxor och klänning dagen till ära. Gör jag varje år. När jag var liten kallades strumpbyxor för kalasbyxor. Dagens små flickor, undrar om de vet vad kalasbyxor är? Min flicka vet nog inte det. Dessutom bär hon strumpbyxor och klänning mest varje dag, så för henne blir nog inte dagen speciell bara på grund av det. Men så är det alltså för mig. Det är härligt att känna sig fin och kalasig. Blir som en hyllning och present till mig själv - 16:e november, min dag. En dag för kalasbyxor.

”Vad är det för en dag
Är det en vanlig dag
Nä, det är ingen vanlig dag
För det är faktiskt min födelsedag
Hurra, hurra, hurra”

Lån från en fantastisk poet

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
försökt att vara allt på samma gång
så mycket man kan göra och borde och vill
mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
och försökt att hitta spår som leder rätt
ja, det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
och mitt i allt så ska man vara sann

...men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
och försökt att känna efter hur det känns
ja, man gör som alla andra och försöker att bli van
men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
och försökt att vara nån till lags
ja, man kämpar för en plats som passar både här och där
och snart har man glömt vem man är

...för allting som jag skriver det blir ändå för kort
och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort"

/Melissa Horn "Sen en tid tillbaka"

Doftkruset gör sig påmint

I morse var jag och handlade bullar på bageriet. Doften av allt nybakat tog mig i en blinkning en kvarts sekel bakåt i tiden. Till praktiken på bageriet i min hemstad. Till mjöliga förkläden och vita bagarmössor. Till dånande bakmaskiner och stora säckar med ingredienser. Till morgonen då jag måttade fel av mjölet så hela satsen med vetebröd gick om intet. Till först skammen, sedan fnisset över denna fadäs. Till ringsignalen som vittnade om intågande kunder. Till kakdisken fylld av godsaker. Och till den fantastiska tårtan jag gjorde sista praktikdagen. Ser den ståta bland övriga tårtor och bakverk.

Om igen fascineras jag över hur en doft kan föra med sig en ocean av minnen, tankar och känslor.

Gråzon och urballning

Det är läskigt att släppa kontrollen. Släppa styrspakarna. Balla ur. Ignorera gamla vanor och trossatser. Lämna tryggheten. Världen är inte svart eller vit, där emellan finns en oändlig mängd grå nyanser. Och i gråzonen kan man inte alltid ha kontroll.

”Vi måste våga gå ur komfortzonen” sa vår försäljningschef härom dagen. ”Det är på gränsen till det okändas mark som vår utveckling står att finna”. Ligger nog mycket sanning i det. Vi borde alla öva oss i att balla ur emellanåt. Släppa kontrollen. Våga möta det okända. Ge oss ut i havet av grå nyanser.

Go!

Blommighet

Visst kan en människa vara blommig. Jag känner mig så. Och en blomma trivs inte alltid i en fyrkantig vas. Den behöver plats att bre ut sig. Vill ha ljus. Näring. Och gärna sällskap av andra blommor. Få vara del av en vacker bukett.

Är nog därför jag behöver lite flum emellanåt. För att jag är blommig, menar jag. Mjukisvärlden bjuder på mycket mer flum och blom än vad min jobbvardag gör. Mindfulness tillhör mjukisvärlden. Liksom långa varma bad och besök på biblioteket eller konserthuset. Biograferna bjuder också på blom. Liksom soffan och fåtöljen. Och stillsamma caféer. Eller mysiga middagar i familj och goda vänners lag. Levande ljus, mjuka kuddar och varma filtar. Musik, böcker, skrivna ord och samtal. Är sådant en blommig människa behöver.

Lekeufori

Häromkvällen hade vi företagskonferens. Först föreläsningar, sedan lek. Alla gav järnet. Spänning, skratt och engagemang - vilken stämning! Kreativiteten flödade. Och lika roligt hade vi när vi utvärderade varandras resultat. Man blir så mycket mer generös i leken än i allvaret. Lagandan och omtanken blir tydligare. "Vi"-känslan starkare. Vi har berört det tidigare och nu är vi där igen – fram med leken, låt barnen visa vägen om vi glömt hur man gör!

Lästips

Något av det bästa jag vet är när jag hittar en bok som griper tag i mig. Som tar mig med ut på en resa. Som lockar till sträckläsning. Till att krypa upp i fåtöljen, svepa en filt om benen och bara sjunka djupt ner i sidorna. En bok som får mig att glömma allt annat. Håkan Nessers "Berättelse om herr Roos"är en sådan bok för mig. Läs den gärna.

Aha...

Det har gått en tid sedan jag skrev. Läste mitt senaste inlägg för att komma ikapp. "Är det vilopunkter jag längtar till" skrev jag. Är ju mig själv jag längtar till tänker jag nu. Aha... En längtan efter att stanna upp en stund, gå in i mig själv och lyssna till min kropp och mina behov. Är med andra ord träning i mindfulness jag behöver. Är ju det mindfulness handlar om; att ta sig tid att stanna upp, våga resa inåt, uppmärksamma och betrakta utan att lägga sig i. Lyssna inåt. Ta hand om sig själv. Ganska självklart egentligen. Enkelt men samtidigt svårt.

Många gånger letar vi efter svaren utanför oss. Söker ängsligt. Söker ivrigt. Väntar på att någon eller något ska servera sanningen. Servera lyckan. Helst på silverfat. Men vad väntar vi på egentligen? Svaren finns ju redan här. Inom oss, har funnits där hela tiden. De väntar bara på att vi ska lyssna till dem. Våga lita till dem. Ta oss tid att ta hand om oss själva.

Subtilt och suggestivt

Jag kommer allt oftare på mig själv med att längta efter det subtila. Det suggestiva. Det stillsamma och rofyllda. Jag vill bort från barrikaderna, neonskyltarna, det skräniga, coola, trendiga. Jag vill bort från framåtandan. Vill istället krypa in i det varma och trygga. Vill borra ner mig i varandet och dra mig undan presterandet. Jag vill inte behöva konfronteras med det dignande utbudet. Få allt kastat i ansiktet. Uppfordrande. Jag vill kunna vara nyfiken. I min egen takt. Vill söka. Vill vara en tänkare. Treva mig fram. I dessa stunder är det som balsam för själen att gå till ett stillsamt café. Eller sjunka ned i en fåtölj på biblioteket. Att tappa upp ett varmt bad och tända levande ljus intill badkaret fungerar också. Är det vilopunkter jag längtar till?

En vilopunkt

Igår fann jag en stillsam oas bland stadens lunchställen. Ett café med både bakverk och lunchalternativ. Inredningen var diskret gammeldags. Mjuka klädda stolar. Tyger i milda varma färger. Väggen i rummet längst in var prydd av tavlor i vackra ramar. Några av ramarna hade hamnat på sned. Ett intryck som ytterligare bidrog till den rofyllda atmosfären. Från en högtalare bakom disken hördes vacker operamusik på svag volym. Mot ena väggen lutade ett gammalt vackert golvur.

Det satt gäster vid nästan varje bord. Vid det ena fönsterbordet satt två äldre damer och samtalade över vars en kopp kaffe. Vid bordet bredvid en ung mamma som slängde i sig en lunchmacka, alltmedan sonen bjöd de äldre förtjusta damerna på charmerande leenden. På min högra sida satt två unga väninnor och lunchade. Till vänster en ensam man med den bärbara datorn framför sig. I mitten ytterligare ett bord med två unga väninnor. Den ena med en stor mage. Det såg ut som om hon skulle kunna föda när som helst.Vid bordet bakom, bekvämt tillbakalutad i en mjukt rundad fåtölj, satt en student med ögonen försjunkna i en bok. I rummet längst in, det med alla de vackra tavlorna, satt ett ungt par med sitt nyfödda barn. Så stillsamt. Rofyllt. En oas i vardagsjäktet. Lågmälda samtal. En gemenskap utan krav. Ett ställe att gå till för att få vara ensam bland många.

Jag läste i en bok att caféer, tillsammans med väntrum, bibliotek och hotellobbyer, kanske är några av storstadens sista fästningar mot jäkt och förrädisk effektivitet. Stillsamma oaser som erbjuder både social gemenskap och solitär njutning. Bastioner att högakta.

Rätt levt är livet långt nog

"Människor äro ivrigt sysselsatta med planer på att förbättra sitt liv. /.../ Men detta siktande på framtiden innebär en stor livsförlust. Det flyttar fram varje dag, det rycker bort det närvarande medan det ger löften för ett ovisst kommande. Det största hindret för ett verkligt liv är den förväntan som beror av morgondagen, men förlorar den dag som är. Du ordnar och ombesörjer vad som ligger i ett ovisst ödes hand, men vad du har i din egen hand låter du fara. /.../ Deras liv är ytterst kort, som jämt äro i sysselsättning."

Seneca "Om livets korthet", ca 50 e.Kr.

Konsten att vara en latmask

"Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring
Onsdag går jag ut och vankar
Torsdag sitter jag i tankar
Fredag gör jag vad jag vill
Lördag stundar helgen till" (Gesällvisan)

Det är en konst att tillåta sig själv att göra just ingenting. En konst att emellanåt vara en latmask. En konst som kräver både övning och tålamod. Börja nu!

"Vem ska jag tro på..."

Som liten levde jag med övertygelsen att läkare kan och vill bota allt som gör ont, att poliser alltid är goda och rättvisa, att politiker är människor som lever som de lär och att präster kan förklara varför det händer hemska saker i världen. Som vuxen vet jag bättre. Vi läser om läkare som missköter sig och sina patienter. Om sjukdomar som ingen medicinsk behandling rår på. Om poliser som misshandlar, särbehandlar och själva begår brott. Om politiker som gör snedtramp och inte alls lever som de lär. Och inte kan prästerna förklara varför somliga måste lida och dö i förtid. Eller varför naturkatastrofer och krig måste skövla oskyldiga människors liv. Nej, det finns ingen högre trygghet att luta sig mot i förvissning om att allt ordnar sig. Var och en får söka sina egna sanningar. Vara sin egen profet. Är det då så konstigt att många går vilse? Jag tänker på Di Levas ”vem ska jag tro på”, en berättigad fråga. Tro på dig själv blir mitt svar.

Stilla undran

Ibland undrar jag vad det är jag skriver egentligen. Känner mig patetisk. Vad vill jag med det här? För vem? Varför? Vad tycker andra om det jag skriver? Jag är så indoktrinerad i att allt måste resultera i något. Mynna i något som är bättre. Helst inte bara bättre utan bäst.

Vad händer om jag bortser från presterandet och istället försöker att bara vara? Behöver det då finnas en anledning, ett mål eller en mening med allt? Räcker det inte att det fyller ett behov hos mig för stunden? Orden kan väl bara få finnas. De syftar inte till något särskilt. Är inte till för att behaga någon. De är bara till för mig. Kan jag inte bara låta det vara så?

Slösare och svångremspolitik = ej sant

Jag lever med en smålänning. Själv är jag av naturen en slösare. Förälskar mig lätt i prylar av olika slag. Senast var det en tavla. En naivt målad kvinna. Enda utmärkande var kvinnans ögon. Intensivt gröna. I övrigt var tavlan målad i dova naturnära färger. Min smålänning tyckte att jag kunde vänta lite. Tavlan påminde ju faktiskt om ett par jag förälskat mig i och inhandlat tidigare.

Eftersom sparsamhet inte faller sig naturligt för mig, måste jag ta till några knep. Senaste tiden har det varit en smärre justering på Robban Brobergs ”jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig när jag ser en tjusig” grej. Nynnade denna inom mig i tavelaffären och lyckades ta mig därifrån utan ett stort paket under armen. Men nu sitter jag här, några veckor senare, och tänker tillbaka på den vackra tavlan. På kvinnan med de intensiva gröna ögonen. På kylskåpet bakom mig sitter en lapp med texten ”om man inte kan släppa tanken på en sak man sett, då ska man köpa den”.

Slutsatsen måste bli att svångremspolitik har föga effekt på en ”natural born” slösare. Det är sådant en smålänning får lära sig att leva med...

Barnet inom oss

En ynnest att vara mamma. Att vara älskad så villkorslöst. Det omvända är förstås lika starkt. Att vara någons barn. Att vara älskad så villkorslöst. Att veta att vad som än händer är jag, tillsammans med mina syskon, världsbäst i min mammas och min pappas ögon. Det är också en ynnest.

Min man förlorade sin mamma för drygt två år sedan. När jag frågar honom om han saknar henne mycket, svarar han mig att det han saknar mest är just att vara villkorslöst bäst i någons ögon. I våra barns är han givetvis det, men han saknar ibland att vara det i en vuxen människas ögon och hjärta. Den platsen kan aldrig jag ta. Min kärlek är inte villkorslös på det vis en mammas eller pappas kärlek är.

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken
Då förlorar man vartannat andetag
Då förlorar man en glänta
När mammor dör, då växer det sly överallt”
(Göran Tunström)

Ynnest

Har fastnat i ett fotografi på min flicka. Fotot är uppsatt på skärmväggen framför mig. Hon är kring 3 år på bilden. Lockigt rufsigt hår. Plirande busiga ögon. Tjocka kinder. Liten uppnäsa. Skrattar. Redo för upptåg. Jag kommer att tänka på Lisa Ekdahls ”Du är en saga alltför god för att vara sann. Det är en saga i sig att vi funnit varann. Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts. Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?” Jag skrattar jag med. Myser. Känner stolthet. Längtar tills jag kommer hem och får träffa henne. Henne och hennes bror.

Ofta när jag står inför något läskigt, typ när jag ska hålla föredrag eller när jag ska prestera i något sammanhang där jag ej känner mig bekväm, tänker jag ”skit samma om allt brakar ihop, i två små människors värld är jag alltid en hjältinna”. Det är en ynnest att vara mamma. Att vara älskad så villkorslöst. Wow!

Längtan inåt

Ibland blinkar envist en skylt med texten ”I’m losing it” framför mig. Är när jag känner mig som en trasdocka som låter sig kastas hit och dit. När jag inte är med och håller i styrspakarna själv. När jag är ett mehä. En eker i ekorrhjulet. En ”pleaser”. Det är bland annat då jag behöver den medvetna närvaron.

Sista utbildningstillfället i mindfulness kände jag mig sorgsen. Som när man läser sista meningen i en bra bok. En bok man inte vill ska ta slut. Jag ställde frågan om det fanns något annat forum att träffas i. Stödet från gruppen kändes viktig. Eller egentligen, stödet från utbildningsledaren kändes viktig. Nödvändig. Stödet från Katarina. Hon var på något vis magisk för mig. Är magisk. Jag kände ett ”Katarina-behov” för att komma vidare i den medvetna närvaron. Hon svarade mig att behovet jag kände var riktat mot mig själv. Att det var mig själv jag längtade efter. Mig själv jag ville bottna djupare i. Att det är lätt att förledas att tro att någon annan spelar huvudrollen när det i själva verket är vi själva som är nyckelspelarna.

Jag tänker ibland på Katarinas ord. Om att jag har en längtan efter mig själv. En längtan inåt. Ett behov av att bottna djupare i det som är jag. Det stämmer. Och det är en skön känsla. Men också en prövning. Det blir naturligt att ifrågasätta i takt med att man dyker djupare i sitt inre. Vad vill jag egentligen? Vem är jag egentligen? Stora frågor med allt annat än enkla svar.

Tjo för livet

Tror ni på tecken? Små hintar från en annan dimension. Hintar som vill påminna om något viktigt. Leda en rätt när man gått vilse för en stund. Jag fick ett sådant tecken igår.

Satte mig i soffan för att mysa en stund med min dotter. Hon har fastnat för Trolltider, ni vet den underbara serien som gick som julkalender för många år sedan. Satte mig nära intill henne. Kände hennes mjuka hår mot min kind. Hörde hennes andetag. Ljuvligt. Hennes blick var klistrad vid TV-rutan. Ett nytt avsnitt började. "Tjo för livet" var rubriken.

Tjo för livet. Tecknet. Hinten. Ibland är det lätt att glömma bort att tjoa. Glömma bort det underbara. Fördjupa sig i känslor som skymmer sikten. Hur var det nu med alltför mycket allvar? Just det. Lek och närvaro, tjo för livet, behövs för att balansera. Alla känslor är viktiga, ljusa som mörka. Till och med nödvändiga. Men att låta dem leva i symbios är också viktigt. Låta livets allvar kantas av lek. Av tjoande.

Jag lånar en ung poets fantastiska ord: ”Ibland får jag sådan lust att hjula. Synd bara att jag inte kan”. Kan man annat än tjoa för livet av dessa ord? Behöver jag nämna att de är uppsatta på kylskåpet bland övriga pärlor? Och att jag tillhör dem som aldrig lärt sig att hjula...

"In vemood"

Så kom den igen, den där subtila känslan av vemod. Av något bitterljuvt. Kanske av vånda inför ett vägval.

Jag går genom parken där jag så ofta vandrat tidigare. Den grusade allén har ett tak av gröna blad. Solens strålar har knappt kraft att ta sig igenom bladverket. Som att vandra genom en grönskande grotta. Lite hemlighetsfull. Trygg. Platsen väcker så många minnen. Minns alla dofter. Alla ljud. Minns känslan av lycka. Snart passerar jag statyn av den nakna kvinnan. Flora heter hon. Står där vacker och stolt. Allén mynnar i en öppen plats. Parkbänkar står uppställda längs kanterna. I mitten blommande rabatter. Doften från blommorna är nästan frän. Kanske blandas den med doften av urin. Många uteliggare vilar sin nattsömn på dessa bänkar. Det har jag sett förut. Och det ser jag nu. På en bänk en bit bort sitter ett ungt par. Svårt att säga deras ålder, högstadiet eller kanske gymnasiet. Hon röker, han ser förälskad ut.

Mitt i alla detta rullar det in, vemodet. Jag vill vända och gå tillbaka. Vandra sträckan igen. Vill drunkna i alla minnen. Insupa atmosfären. Insupa alla känslor. Bara låta allt få vara som det är. Men jag har en tid att passa. Någon väntar på mig. Det finns inte plats för vemod. Inte nu.

Motvikt på åldersvågen

"Fördelen med att bli gammal är ju att man har alla åldrar inom sig. Man vet hur det är att vara nykär, tonåring eller småbarnsförälder" (Carin Mannheimer, 75 år den 17:e augusti).

Och sedan kan man ju alltid, när som helst, gå i barndom. Vet inte om det finns någon allmängiltig definition på detta uttryck, men jag tolkar in återinförandet av glädjen, leken, drömmarna, nyfikenheten och upptäckarlusten. Allt det där som hjälper oss att finnas i nuet. Att tillvarata det underbara som finns inom räckhåll.

Så "alla åldrar inom sig" och "gå i barndom" - en motvikt på åldersvågen där inte längre hjälplöshet och bortglömdhet står i fokus. Där vi istället låter skattkistans rikedomar glimma.

Gamla skattkistor

Ibland kommer tanken att allt det här är en skrift till mina barn. För dem att läsa när de blivit stora. När jag blivit gammal. Jag hade älskat att få ta del av mina föräldrars tankar. Att få läsa om deras drömmar. Funderingar. Om deras lycka. Om deras vemod. Det finns alltför lite tid för sådana samtal. Ibland frågar jag mig om jag verkligen känner dem. Jag menar utanför rollerna som mamma och pappa. Samma fråga ställer jag mig om många i vänkretsen. Vad vet väl jag om deras innersta drömmar? Om vad som gör dem lyckliga? Om vad som skrämmer? Om vad som tröstar?

Jag har tidigare efterlyst mer av samtal och jag gör det igen. Mer av lyssnande. Inte minst samtal med de äldre. Ta del av all visdom de besitter. Själv förlorade jag både min morfar, min farfar och min mormor när jag var alldeles för liten. Jag fick aldrig lära känna dem genom den vuxnas ögon, bara genom barnets. De var ”mormor”, ”morfar”, ”farfar”. Inte för att de är försumbart, men jag lärde aldrig känna dem som fristående individer. Bara genom de roller de spelade i släktledet.

”Vad tänker du kring ålderdomen”, skrev en 88-årig kvinna till Kristina Lugn i en radiosändning förra sommaren. Kvinnan, som själv läste upp sitt brev i radion, bodde på ett hem för äldre. Hon tyckte det var svårt att få tiden att gå. Många av de andra boende var nöjda med att läsa samma tidning om och om igen. Med att sitta stilla för sig själva. Tysta. Slutna. Den här kvinnan var inte nöjd med det. Hon ville prata. Utbyta tankar. Utbyta drömmar. Hon ville bli sedd. Men få av de hjälpande hade tid. Kvinnan, som tidigare hade brytt sig mycket om sitt utseende, om kläder och färger, såg sig nu falna likt ett löv om hösten. Hon, som alltid hade haft en stark tro, ställde sig nu allt oftare frågan om det verkligen fanns något att sätta sin tilltro till. Som ett ljus i mörkret, som en högtidsstund, kom de fantastiska sommarjobbarna. Unga pojkar och flickor som hade tid. Som rullade ut de gamla i rullstol i trädgården. Som såg de gamla som värdiga människor. Som lyssnade till dem. Brydde sig om. En av sommarjobbarna, en pojke, ville hjälpa kvinnan att göra sig fin, hon var ju drottningen på stället. När kvinnan läste denna mening ur sitt brev grät hon.

Kristina Lugns svar blev att hon är rädd för åldrandet. För hjälplösheten. Hon jämförde hjälplösheten hos en gammal människa med den hos ett litet barn. ”Skillnaden är att när man är gammal är det sällan någon som tycker att man är sötast i världen. Inte heller finns det någon mamma som kommer med en skål full med smultron när man fyller år.” Hon sa vidare att hon ångrar att hon inte gick genom livet med ett fotografi på sig själv som 3-åring i plånboken. Det fotografiet skulle minna om en liten flicka som jämt var så glad. Som var övertygad om att hon skulle bli drottning en dag. Fotografiet skulle påminna om drömmar. Om att allt är möjligt.

Barnen är så öppna. Nyfikna. De ser varandra. Får vänner så lätt. Okomplicerat. Förbehållslöst. När försvinner det? Ibland tycks mig de vuxnas liv mer gå ut på vad vi gör. Vi får etiketter efter prestation. Görandet och inte längre varandet är i fokus. Och när vi är gamla och inte längre kan prestera känner vi oss ointressanta. Blir ointressanta i mångas ögon. Ingen frågar mer. Ingen har tid. Förutom de unga sommarjobbarna. De som fortfarande har ett ben kvar i barndomen. Som inte helt trätt in i görandets värld. De ser. De är här och nu. De är nyfikna. Vill veta. Vill dela och utbyta.

Min kollega och jag pratade en gång om hur lite vi vet om de andra som sitter där ute i det öppna kontorslandskapet djupt försjunkna bakom vars en dator. Vad vet vi om varandras intressen? Varandras liv? Drömmar? Ingenting. Och inte verkar vi vara intresserade av att få veta mer om varandra heller. Pralininventering tror jag visst jag kallade det. Varför ser vi ofta bara till ytan? Till prestationen? Varför är det så viktigt? Varför glömmer vi det inuti? Det som verkligen betyder något när allt ställs på sin spets. Och detta något förändras inte med åldern. Drömmarna, glädjen, leken, skratten och gråten finns alltid där. Perspektiven blir bara annorlunda. Drömmarna och leken vävs samman med allt fler minnen. Vävs samman med livserfarenhet och visdom. De gamla besitter ovärderliga skattkistor att ösa ur. Varför ser vi inte det? Varför sätter vi inte mer värde vid samtalandet med dem och med varandra? Varför ska det behöva sitta en gammal drottning på ett hem och känna sig ensam trots att det finns fullt med medmänniskor runt omkring?

Ge leken utrymme

”Ta inte livet alltför allvarligt, du kommer ändå aldrig ur det levande”.

En aforism som etsat sig fast hos mig. Vid första anblicken kan den verka cynisk. Väl krass. Pessimistisk. Men med eftertanke kan tolkningen bli den motsatta. En uppmaning att vara nyfiken. Att våga göra fel. Att våga börja om. Att rycka på axlarna och gå vidare. Att inte slösa värdefull tid på att gräma sig över det som hänt. Eller på att grunna över framtiden. Istället försöka tillvarata den innevarande stunden.

Jag läste i en artikel att det som många människor mest av allt ångrar när de ser tillbaka på sina liv är att de tog tillvaron alltför allvarligt. Att de tappade bort livskraften, det vill säga leken och glädjen. Lek är inte bara barnens tidsfördriv. Lek är att göra sådant som ger oss glädje, bara för glädjens skull. Det kan vara att skratta, sjunga, dansa, simma, promenera, springa, lyssna till musik, spela ett spel eller vad som helst som gör oss lyckliga. Att leka är att leva livet fullt ut.

Vi glömmer lätt bort att leka när vi tar livet på för stort allvar. Barn vet hur man ska leka, de har det naturligt. De är nyfikna, öppna, spontana. De är i nuet. I skolan har barnen raster för att balansera skolarbetet med glädje. Det gäller för vuxna också, livets allvar måste kantas av lek och glädje. Det finns många sätt att återinföra leken i tillvaron. Istället för att städa en molnfri dag kan man slänga sig i solstolen med en rolig bok. En mulen höstdag kan förgyllas med glada färgstarka kläder. En vardagsmiddag kan göras festlig genom att duka med fina servetter. Sätt dig i pulkan när första snön gjort backen vit. Jag har ofta undrat var alla "gamlingar" håller hus under vintern. Jag ser aldrig dem i pulkabacken. Vad är det som säger att man slutar att tycka det är roligt med vinterlekar bara för att man blivit stor? För att barnen är stora och utflugna. Min man och jag har tummat på att aldrig sluta åka pulka.

Att fira något är ett bra sätt att leka. Spara inte glädjen till särskilda tillfällen, fira så fort det finns möjlighet. Många lever bara för de stora stunderna, men livet pågår ju också däremellan. Faktum är att livet främst består av vardagar och i mindre utsträckning av fest. Vi har sedan en tid firat onsdagar i vår familj. Då lagar vi lite extra god mat. Barnen dricker bubbelvatten, vi vuxna dricker vin. Innan maten äter vi lite chips. Sitter kvar vid bordet extra länge. Undviker att slå på TV:n. Spelar istället något spel. Pratar med varandra. Lyssnar på varandra. Vi firar familjekväll helt enkelt.

Lek och glädje handlar också om att ge tid till sig själv. Tid som bara är till för din egen skull. Tid då du kan var med och för dig själv, göra vad du vill, när du vill det och på just det sätt som du vill. Den goda ensamheten om ni minns.

Jag har fastnat för en strof ur en låt av danska gruppen Kashmir. Låten heter Aftermath och textraden lyder “Get a hold of yourself, don’t worry about the aftermath. There is no one after you or on your back”. Jag tycker om dessa ord. Ser dem lite som ett mantra. Jag tillhör definitivt dem som emellanåt behöver påminnas om att leka. Om att inte ta allt så allvarligt. Strunta i vad andra tycker. Strunta i följderna. Bara leva. Här och nu. I symbios med mig själv. Med den jag är menad att vara.

Inte kraschlanda

Så var vardagen åter igång efter några veckors latmansliv. Även om det absolut hade varit härligt att ha några veckors ledighet till, så känns det nog alltid, var det skönt att konstatera att våndan i söndagskväll uteblev.

Dels har vi haft sköna veckor som fått komma och gå i sin egen takt. Vi har fyllt dem efterhand. Passar oss bäst. Jag tycker inte om en förbokad agenda. Blir stressad av att se kalendern full med markeringar veckor framåt. Även om det är roliga saker som ska hända, blir summan av dem som ett ok över axlarna. Jag får svårt att vara i nuet utan följer istället med bokningarna framåt i tiden. Glömmer bort att tillvarata stunden utan är hela tiden steget före. En och annan markering funkar, men att i övrigt låta infallen råda är bästa semestermelodin för mig. För oss. Sådant smittar inom familjen.

Sedan har vi ett visdomsord vi slår vakt om efter varje ledighetstillfälle; att inte kraschlanda in i vardagen. Inte låta allt falla platt bara för att vardagen åter är här. Istället låta morgonbaden, kvällarna på altanen, vidöppna dörrar ut mot trädgården, ett glas vin till det grillade köttet, svalkande glassar, kurragömmalek och barfotagång – låta allt detta finnas kvar trots att vardagslunken tagit vid. Då blir landningen mjukare. Övergången mellan fest och vardag bryggas, suddas nästan ut.

Så om du våndas över att semestern är slut och vardagen står för dörren – tänk på att inte kraschlanda!

Trots och tidningscitat

Vi var på brunch hos en kollega till min make idag. Värdfamiljens son, något yngre än vår, hade just trätt in i den omtalade sexårstrotsen. Föräldrarna stod maktlösa inför utbrott av ilska och hårda ord. Kände inte igen honom. I vår familj har sådana utbrott hört till vardagen en längre tid. Dikten nedan ger en god resumé av sexårstrots:

Bosse är sex. Ska man vara ärlig
är han just nu rysligt besvärlig
Föräldrarna undrar ”vad är det som har hänt”?
Han är så besynnerligt inkonsekvent.
Han som var så ordentlig förra året,
vek ihop sina kläder och kammade håret.
Nu är han ena dagen glad och yster,
andra dan bara tvär och dyster.
Ena dagen länsar han faten,
för att dagen därpå bara peta i maten.
Och plötsligt är alla kläder för korta,
han har blivit så lång, babyhullet är borta.
Men ibland, mellan honom och oss privat,
blir han åter en liten kelig krabat.
Han är sällskaplig, pratsjuk, leker med ord.
Frågar om allt mellan himmel och jord.
Att få ut sin överskottsenergi,
är en sexårings bästa lekterapi.
Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka,
en sorts lillpubertet kan man tänka...

Vår sons utbrott är inte lika många längre och frekvensen dem emellan blir allt längre. En utveckling i rätt riktning har även skett på min förmåga att hantera dem. Tidigare kapitulerade jag ofta och hörde mig själva skrika och trotsa på samma sexårsvis som han. Inte lika ofta det händer längre. Skönt nog. Inte minst för honom. Till viss hjälp har ett tidningscitat varit. I vanlig ordning uppsatt på kylskåpet.

”De där chokladbruna ögonen får mig att le av lycka, oavsett väder”.

Morgonbadare

Min familj tillhör de arla människorna. Har blivit en naturlig konsekvens av morgonpigga barn. Sommartid inleder vi så gott som varje dag med ett morgondopp. Näst intill i ur och skur cyklar vi ned till havet. Alla fyra. Hälsar på de äldre tanterna och farbröderna. De, som varit trogna morgonbadare i decennier, lyser upp när vi kommer. Tror de är glada att någon för traditionen vidare. Själva tycker vi det borde vara förbjudet att bo nära havet såvida man inte är en morgondoppare. Slöseri liksom.

Ibland blir det bara ett snabbdopp. Ibland värmer solen och vi badar lite längre. Ibland är vågorna så höga att vi blir blöta innan vi ens hunnit ned för stegen. Det är en njutning att svepa den varma morgonrocken runt sig efter vattnets svalka. Och så gott kaffet och smörgåsen smakar efteråt.

"Morgonstund har guld i mund" - måste ha varit en morgonbadare som skrev det...

Att spinna

Känner ni igen den känslan, att spinna som en katt? En innerlig myskänsla. En behaglig känsla som fyller en inifrån och ut. Utifrån och in. En känsla av frid. Av att inte sakna någonting. Fullkomlighet. ”Ronronner” på franska. När mina barn var små fick jag veta att r-ljud vittnar om förnöjsamhet. Om trivsel. ”Rrronrrroner”.

Jag erfor denna känsla alldeles nyss. Var i köket och plockade undan efter kvällens middag. Hörde min dotters röst från ovanvåningen när hon lekte. Hörde hur hon småpratade. Bakom hörnet satt min man och läste medan min pojke satt bredvid och tittade på TV. En gemenskap utan krav. Vilsam vardag. Var och en gör sitt men luften genomsyras av känslan att vi hör ihop. Vet inte hur jag kan beskriva det bättre.

Kände det också härom kvällen när vi var på äventyr med paddling och tältövernattning. Vi satt där i tältet med mjuka sovsäckar under oss. Vår pojke och jag spelade kort. Maken satt i tältöppningen och njöt av sommarkvällen. Vår flicka var fullt upptagen med att tvätta våra smutsiga fötter med våtservetter. Hon gnolade lite under tiden. Jag njöt av allt; kortspelet, naturen, gnolandet och fotvården. Njöt av enkelheten och gemenskapen. Hade jag varit en katt hade jag garanterat spunnit.

Det är en djupt trivsam känsla jag försöker beskriva. Så trivsam att jag inte bara kan låta den passera utan att försöka få ned den på pränt. Den går inte att framkalla, den smyger sig på. Utan någon direkt förvarning. Är det när man är i nuet frågar jag mig nu? Är i stunden utan tankar på något annat? Då om någon gång förstår man allt det vidunderliga man har runt omkring sig. Inom räckhåll. Lycka. Fullkomlighet.

Spegelbild

Under våren och försommaren följde jag den amerikanska serien ”In treatment”. Med stort intresse deltog jag i terapisessionerna mellan Paul och hans patienter. Den sparsmakade dekoren och de få attributen tilltalade mig. I fokus stod samtalet.

I ett av avsnitten talades det om att spegla sina tankar och känslor. Det var i en parterapi och de berörda satt tätt ihop med ansiktena vända mot varandra. En talade och den andra upprepade vad som sagts. Speglingen tjänade till att få igång en dialog. Ett samtal. Att slipa bort kanterna och komma till kärnan. Det viktiga. Nå fram till varandra.

Kanske existerar inte speglingsmetoden utanför dramavärlden? Hur som helst slog mig tanken att det kanske är just spegelterapi jag ägnar mig åt genom att skriva. När huvudet är fullt av tankar och funderingar är det svårt att urskönja vad som egentligen pågår. Vad är viktigt? Varför? Orden hjälper mig att spegla mitt innersta varpå jag lättare förstår mig själv. De hjälper mig att komma ihåg vad jag tänker. Ibland kanske den omedelbara tanken bara är en förevändning för en annan, djupare, fundering. Den ”verkliga” issuen kanske gömmer sig bakom något mer trivialt. Sådana mönster är enklare att se i en spegelbild. Svårare att se om jag låter allt stanna inom mig.

Dualism

Det finns en ständig dualism inom mig. Jag är generös å ena sidan, possessiv å andra. I vissa sammanhang har jag svårt att dela med mig. Jag är en mjuk person med stor empati, men emellanåt blixtrar en hård och kall sida till. ”En skorpion med två gaddar” brukade min forne chef säga. Jag är social och utåtriktad men högaktar ensamheten. Jag längtar ofta till den goda ensamheten. Jag är slarvig men njuter av att ha det fint och rent runt mig. Tester har påvisat att min analytiska sida dominerar, men jag identifierar mig mycket mer med min högra hjärnhalva. Med det estetiska, poetiska, abstrakta, eteriska. Jag är öppen och välkomnande till min natur, men har stor integritet. Få släpps in i min privata sfär.

Oberäknelig sa någon. Dualismen är ju på sitt sätt oberäknelig. Man vet aldrig vilken pol som dominerar. Fungerar alla människor så här? Är det alltid en balansgång inom oss mellan två motsatta poler? När det blir ojämvikt, är det då vi känner oss halva? Vilsna? Intressant fenomen, dualismen. Läskigt dock att tänka att den kanske resulterar i en ständig kamp inom oss för att hitta balans. När finns tid för vapenvila? För lugn och ro? Är det när man bara accepterar det som finns och slutar strida?

Jag läste nyligen i boken "Leva i livet" att det bor en Hitler och en Gandhi inom oss alla. Att de flesta av oss inte tycker om att tänka att vi innehåller en Hitler, men att det är nödvändigt att acceptera vår negativa kapacitet. Först då kan vi bearbeta den, frigöra den. Är det dualismen som åsyftas tro?

Vi är redan framme

Har ni tänkt på hur ofta slumpen spelar en roll i våra liv? Långt ifrån alla val är noga övervägda (även om min man, och kanske många med honom, hänför de flesta beslut till rationalism). Ofta bara blir det si eller så. Det ena ger det andra. Och slumpen blir ett faktum. Det kanske inte är fel att det är så? Om alla val noga skulle övervägas kanske vi inte hade vågat lika mycket? En del av nyfikenheten och öppenheten kanske hade gått om intet?

Vissa tror på ödet istället för slumpen. Att det finns en mening bakom det som sker. Att det på något vis är förutbestämt. Jag tror mer på det slumpmässiga. På att det bara blir som det blir.

Det var slumpen som gjorde att jag gick den utbildning jag gjorde. Inget rationellt beslut, helt och hållet slumpmässigt. Intuitionen gavs inget utrymme. När jag tittar i backspegeln konstaterar jag att slumpen allena fick råda. Jag är arg på mig själv för det. Arg att jag inte lät vare sig hjärnan eller hjärtat säga sitt. Arg att ingen annan försökte få mig på bättre tankar. Å andra sidan är det föga värt att slå på sig själv. Eller på andra. Vad hjälper det? En av hörnstenarna i mindfulness är acceptans. Det är så här det är oavsett vad jag tycker om det. Endast med denna insikt kan jag göra något åt situationen. Kanske låta slumpen råda igen? Dock denna gång ackompanjerad av en stor dos intuition. Och kanske av en dos rationalism.

Oavsett på vilken basis man gjort sina livsval är det viktigt att ha i åtanke att inget av dem är hugget i sten. Det går att ändra kurs, att backa och välja en annan väg. Det går att trotsa det som slumpade sig en gång. Eller det som var rationellt när det begav sig. Men det känns motigt att backa. Att gå tillbaka till ruta ett. Varför? Är det rädslan att komma på efterkälke? Att tappa fart? Att tappa position? Thich Nhat Hanh, zenmästare och pionjär inom mindfulness, skriver att ”vi ska ingenstans, vi är redan framme”. Med detta som bakgrund kanske det inte är så farligt att börja om trots allt?

Siktet inställt mot här och nu

Det finns många sätt att fokusera på det innevarande ögonblicket. Att vara här och nu. Dans kan vara en sådan. Eller träning. Naturen. Kreativiteten - måla, skriva, spela, skapa. Sinnena - lyssna, känna, smaka, lukta, betrakta. Nyfikenheten och öppenheten. Meditation, andning, samtal. Listan kan göras lång. Prova vilket som passar dig.

Yesterday is history
Tomorrow is mystery
Today is a gift -
that's why it's called present (Sydsvenskan, Postissidan)

Musik, en port till nuet

Jag avskyr de perioder då jag har känslan av att bocka av dagarna i almanackan utan att fylla dem med närvaro. När tiden går så fort att jag inte hinner med. Vill helst kunna ropa till någon och be honom eller henne att sakta ned farten. Skrika att jag inte hinner med, att jag vill hoppa av. Jag förstår att den enda farthållare att tillgå är den jag styr över själv. Att jag är den som måste lära mig att dra ned tempot, att landa, att kunna finnas i nuet om än vardagen snurrar på. Var mycket därför jag blev nyfiken på mindfulness. Jag sökte efter hjälpmedel att ta mig till nuet när stressen tagit över. Förutom att meditera, känna andningen, skriva, läsa och samtala är musik en port till nuet för mig. En exit ut från stresshjulet. Egentligen vilken musik som, men gärna klassisk. Den fyller mig med ro och stillhet. Med eftertanke och perspektiv.

Under studietiden bodde jag ett år i Montpellier i södra Frankrike. Staden har en välrenommerad symfoniorkester. Många söndagar gick jag till konserthuset och lyssnade till den. Jag älskade att sitta i de mjuka vinröda plyschfåtöljerna. Blunda. Följa med musiken. Glömma allt annat. Bara vara. Tyvärr glömde jag bort denna njutning när jag kom hem. Det har varit så mycket annat som tagit plats. Men så i höstas bestämde jag mig för att bli bättre på att bejaka mig själv. Bli bättre på att prioritera sådant som gör mig gott. Som ger mig energi. Kraft. Lugn. Som får mig att landa och vara bara här och nu.

”Salen är fullsatt. Det dämpade ljuset och sorlet bland de tusen åhörarna fyller luften med förväntan. In på scenen kommer två pianister, var och en världsledande i sin musikstil....Först klingar en underbar vals av Chopin. Akustiken bär fram den mjuka, förföriska melodin till varje vrå av den stora salen. Inte en hostning, inte en knappnål hörs falla. Sista ackordet läggs mjukt av de lärkvingslätta fingrarna. Nu tar det andra instrumentet över. Valsen plockas upp men på ett alldeles nytt sätt, nu i en mjuk jazzimprovisation. Pianisten är ett med sitt instrument, hans kropps rörelser blir till en egen stämma som fördjupar och förtydligar upplevelsen. Uppmärksamheten är maximal... här... nu... musiken... tillsammans. I den medvetna närvaron finner vi stundens magi”. (Anna Kåver)

Alias Charlotte

Det där med dagdrömmar och rollspel är inte bara barnen förunnat. Det förekommer i vuxenvärlden också. Jag vet.

För något år sedan var min man och jag bjudna på 40-årsfest tillsammans med några bekanta. Jubilarerna var två, den ena hade vi aldrig träffat och den andra var en ganska ny bekantskap. Gästerna var många och stämningen festlig. Temat var glamour. Någon av oss kom på den galna idén att låtsas att vi var några andra. Inte så ofta man är näst intill anonym. Med möjlighet att spela helt nya kort. Vi var fyra stycken som deltog i rollspelet. Diktade ihop vars en personlighet och inbördes relationer. Ett galet upptåg där fantasin saknade gränser. Jag var Charlotte, före detta ekonom som numera bejakade sin konstnärliga sida genom att designa smycken. Silversmycken. Charlotte, namnet uttalades med en fransk accent. Jag var singel. Levde livet i Paris och var bara på kort PR-resa i Sverige. Min man fick rollen som musikproducent. Han var nybliven sambo med skådespelare nummer tre, som till yrket var steward och kvällen till ära iklädd fantastiska guldbyxor. Den fjärde aktrisen var festarrangör. Hon var flitigt anlitad av de riktigt stora stjärnorna, många av dem kända inom fotbollsvärlden. Behöver jag nämna vem som hade designat det vackra silversmycke hon bar?

Leken blev till ett spännande vad. Ett svek om man inte spelade sin roll fullt ut. Vi spelade alla våra kort mycket väl. Levde oss in i våra respektive roller. Under middagen saknade jag emellanåt att vara mig själv. Kändes som om min sanna personlighet bättre matchade bordssällskapet än min alias. Samtidigt ville jag inte vara den som inte klarade eldprovet. Alltså fortsatte jag min roll som Charlotte. Minns att min bordsherre tittade skeptiskt på mig ibland. Kvällen fortskred och rusiga av vinet blev vi allt djärvare i vårt rollspel. Djärvare så till den grad att någon utomstående till sist kom i kläm. Min man kände sig nödsakad att bekänna färg. Ville inte fortsätta att låtsas vara en homosexuell musikproducent med risk för att såra någon. Jag fick aldrig tillfälle att förklara mig vare sig för jubilarerna eller mitt bordssällskap. Natten var sen och det var dags att åka hem. Vi vaknade med en känsla av skam nästa morgon. Om än vi hade haft vansinnigt roligt i våra alteregon, det ska ej lämnas osagt, kändes det inte bra i magen så här i efterhand. Var ju inte meningen att någon skulle ta illa upp av vårt upptåg. Var ju bara menat som en kul grej.

Häromdagen, när jag stod vid kaffemaskinen på jobbet, kom en av säljarna fram med en ny kund som han ville presentera. Jag kände genast igen min bordsherre från den berömda festen. Såg att han kände igen mig också. Jag ville bara försvinna. Ingen fallucka öppnades dock. Och inte kunde jag låtsas som det regnade heller. Var bara att räcka fram handen, hälsa med mitt riktiga namn, nämna att vi som bekant setts tidigare om än under alias. Säga att det var här jag hade min egentliga yrkesroll, långt från både Paris och silversmyckena. Han log ett snett leende och vi växlade några artighetsfraser. Något krystade sådana.

En sak är säker, aldrig att jag går på fest igen som någon annan än mig själv...

Halleluja moment

Tillhör ni också dem som plötsligt kan invaderas av en djup lyckokänsla? Först vet man inte riktigt varför, men efter en stund kommer man oftast på anledningen. Kan vara för att det är sista arbetsdagen innan semestern. För att det är julafton. För att man är så nöjd över de nya snygga skorna man köpte igår. För att man ska träffa någon man tycker om. För att man möts av en underbar klarblå himmel när man drar upp rullgardinen. Ja ni vet själva, det finns tusen små anledningar till lycka och glädje.

Denna speciella dag promenerade jag gatan fram med barnvagnen framför mig. Min nyfödde pojke var bara några veckor gammal. Jag gick där i tankar, kollade förstrött i skyltfönster och funderade på vad jag skulle äta till lunch. Plötsligt bara kom den, den där himmelska pirrande känslan av innerlig lycka. Den som fyller en med välbehag inifrån och ut. Den som får en att känna sig lätt som en fjäder. Som att man kan flyga. Just denna känsla invaderade mig. Vad var det nu som var så härligt? Hade jag fyndat något nytt? Eller hade vi en rolig träff att se fram emot? Var det kanske bara sensommarsolen som fick mig att känna glädje? Jag sökte men kunde inte komma på varför. Strosade vidare och njöt av att bara vara så härligt lycklig. Poff! Insikten kom som en blixt från klar himmel – anledningen till min hejdlösa lyckokänsla var ingen mindre än den lille pojken som låg i vagnen framför mig. Det var han, denna lilla människa som just hade enerverat mig med sitt skrik och nu låg där rödmosig med kinderna fulla av hormonplitor, det var han som gav mig denna känsla av välbehag och djup innerlig lycka. Jag minns att mina ögon tårades av det stora i denna insikt. Av att inse att så här lycklig har jag anledning att känna mig varje dag för all tid framöver. För jag har förmånen och privilegiet att få följa denna lilla människa genom resten av mitt, och stor del av hans, liv.

Mitt hjärta bankar extra hårt och mina ögon tåras när jag tänker tillbaka på detta ”halleluja moment”. Det är nyttigt att påminna sig själv då och då om att lyckan finns nära. Min prins är snart 7 år och den kärlek och glädje han skänker är om möjligt än större idag än den sensommardag jag skrivit om ovan. Till hösten börjar han skolan. En ny milstolpe. Vid varje sådan blir jag vemodig. Undrar var tiden tagit vägen. Dessa underbara år, är de redan slut? Visst kommer flera andra underbara år att ta vid, men i stunden dominerar känslan av vemod. Av att vilja stanna tiden. Kanske spola tillbaka den och få vara med om vissa guldstunder ännu en gång. Jag tror inte att detta vemod beror på att jag inte varit här och nu när det begav sig. Jag tror att det handlar om att jag vill hålla kvar en period som varit så underbar, den bästa hittills i mitt liv.

När jag träffar min prins senare idag, ska jag krama honom extra hårt och berätta för honom om den där sensommardagen för sju år sedan. Berätta för honom om hur lycklig jag är för att han finns. Och för att jag får vandra vid hans sida.

Dagdrömmare

”I’m in love with a fairytale” sjunger norske Alexander. Så var det ofta för mig som yngre, att jag emellanåt var kär i en saga, i en dröm. Jag var en dagdrömmare (händer än idag faktiskt). Drömmarna var väldigt härliga, enkla att förälska sig i. Jag minns särskilt hur jag gick in i drömvärlden när jag var ute på promenad med vår hund. Varannan morgon var det min tur att bli väckt i ottan för att gå ut med honom. För att förgylla dessa arla stunder, särskilt höst- och vintertid när det var mörkt och ruggigt ute, drömde jag mig bort. Låtsades att jag var någon annan. Gärna en person jag inte kände men beundrade på avstånd. Pratade högt för mig själv. Förställde min dialekt. Målade upp en fantasivärld som blev så verklig att den kändes sann. ”I’m in love with a fairytale even though it hurts”. Var just så, det kunde smärta en del när man insåg att man var förälskad i en saga medan verkligheten bankade på dörren och ville in; morgonpromenaden var slut, frukosten framdukad och en alldeles vanlig skoldag redo att ta vid.

Lyckan att gå på kondis

Jag vill slå ett slag för våra anrika konditorier. De där traditionella, med det rätta utbudet, med normal storlek på kakorna (inte amerikansk storlek som många av de moderna kaffekedjorna lockar med), där kaffet serveras ur kopp på fat samt där miljön är hemtrevligt mysig och inte poppigt modern som på många samtida kaffehus.

Just ett sådant anrikt konditori besökte vi i helgen. Kakdisken var överfylld av godsaker. Brysselkex, kärleksmums, chokladbollar, wienerbröd, kanelsnäckor, sockerkringlor, chokladbröd, sirapskakor, mazariner, vaniljbullar, chokladbiskvier, hallongrottor samt flera sorters tårtor och bakelser. Vi valde länge, tog flera sorter, och bänkade oss sedan ute på den soliga verandan. Behöver jag skriva att möblemanget bestod av gammeldags trästolar där färgen hade flagrat av både här och där. Under den upphöjda verandan bredde sig trädgården ut härligt doftande av bland annat jasminbuskar. Längst ned i trädgården tog sjön vid. Vid den lilla bryggan låg ett par små roddbåtar förtöjda. Bredvid bryggan, slängd i gräset, låg en ensam träåra. ”Kolla, en jättesmörkniv” skojade barnen. Åran påminde om njutningen av att sakta ro en eka över en spegelblank sjö.

Att gå på kondis och att stillsamt ro en eka, två förnöjsamheter att högakta och bevara. Vardagslycka tror jag bestämt det sorterar under.

Pralininventerare

Så lite vi ofta vet om varandra egentligen. Så lite om det som finns inuti. Vi tror att vi känner varandra, men vet många gånger bara en bråkdel av varandras tankar. Vi ser själva godispåsen, men pralinerna inuti påsen förblir ofta oupptäckta. Många gånger känns det som om vi inte är nyfikna på att utforska dem heller. Men hur kan man inte vilja kika i påsen? Jag skulle älska att ha som yrke att öppna godispåsar och inventera karamellbeståndet.

Egentligen kan man nog säga att jag samlar på fyllda godispåsar. Eller personligheter om du så vill. Jag älskar blandningen. Tycker om att ha i alla de smaker. Olika smaker. Vissa kan jag känna en sorg över att inte ha fått upptäcka. Människor som försvunnit ur mitt liv innan jag fått tillfälle att lära känna dem på riktigt. Är inte samma sak att inventera med någon annans ögon, med någon annans sinnen och berättelser.

Pralininventerare - får mig att tänka på två andra yrken min farfar tipsade om när vi var små; makaroniborrare och knäckebrödshåltagare. Farfars godispåse har jag tyvärr gått miste om att upptäcka på djupet. Är dock övertygad om att jag skulle finna både en och två nya favoritsorter om jag bara hade fått möjligheten.

Pralininventering, är det det psykologerna ägnar sig åt? I så fall har jag ett drömyrke...

Doftkrus i datorn

Tänk att kunna lagra dofter på hårddisken. Dofter som minner om sådant man vill bevara. För vad kan väl som luktsinnet väcka minnen till liv? Få en att återkalla en känsla. En plats. En person.

Doften av jasmin till exempel. Den tar mig till min barndomsväns lummiga trädgård. Till barfotagång och sommarklänningar. Till fniss och picknickfiltar. Till prat om kärlek och kik i skolkataloger. Till pirr i kroppen och hemliga förälskelser.

Eller doften av varm choklad. Plötsligt sitter jag i fjällen. Tar en paus från skidåkandet. Känner den isiga kylan mot mina kinder. Känner hur det sticker i fingrarna som blivit kalla trots varma vantar. Sticker och kliar på samma gång. Det är skönt att värma dem kring den ångande koppen. Ta en klunk choklad och känna hur den värmer hela vägen från svalget ned i magen.

Jag har inte så många minnen från min mormor. Hon dog när jag fortfarande var rätt liten. Men jag känner igen den särskilda lukten som fanns i trappuppgången till hennes lägenhet. Jag har känt den igen i vuxen ålder och förundrats över hur den ger liv åt en person jag annars svårligen kan se framför mig.

Ett doftkrus i datorn alltså, det skulle jag vilja ha.

Tankeråd

Lycklig är något man väljer att vara genom att se det man har.

Du läcker vad du tänker.

Varför är det ofta lättare att se det som saknas än att se det som finns?

Det enda jag ångrar i livet är all tid jag lagt ned på att försöka förändra min man.

Du ska inte vara rädd för konflikter. Försöker du undvika dem när de är myggor kommer de tillbaka som kameler.

Ju mer du vågar veckla ut dig, desto mer utvecklas du.

Det finns inga korkade människor. Man kan dock ha mer eller mindre otur när man tänker.

Vägvisare

Jag har en mentor i mindfulness inom familjen. Min dotter. Hon är så självklart närvarande. Så ocensurerad och omedelbar. Skrattar när hon är glad. Utan fördröjning. Högt, innerligt, från djupet av sitt hjärta. Gråter när hon är ledsen. Skriker när hon är arg. Frågar när hon undrar. Lyssnar när hon lyssnar. Funderar när hon inte vet svaret. Blottar sin rädsla när hon är rädd. Överväger noga när hon står inför ett val. Noggrann och tålmodig. Allt i sin egen takt. Låter sig inte rusas. Hon är så naken, så enkel och så okomplicerad. Så öppen för sina sinnen och signaler. Öppen för sina behov. Hon är ny i stunden. Utan förutfattade meningar. Inte andra till lags utan lyssnar till sig själv. Öppen och villig att se det som är.

Hoppas att hon alltid förblir så nära sig själv, så nära sina sinnen. Att hon inte låter sig påverkas av allt i vardagen som motarbetar detta enkla sätt att vara. Jag försöker inspireras av henne och vill gärna lära av hennes enkelhet. En regnig söndag följde jag med henne ut och plaskade i vattenpölar. Hoppade. Såg vattnet skvätta. Sjöng. Skrattade. Lekte följa John. Kände på vattnet. Stannade vid en brunn och hörde forsandet. Såg när vattnet virvlade ned. Kände lukten av regn i luften. Kände regndropparna rinna nedför kinderna.

Så enkelt det är att uppleva och känna glädje och tacksamhet om man bara tar tillvara det som finns här och nu. Om man bara är nyfiken och öppen. Om man bara vill.

Den goda ensamheten

Ibland längtar jag efter mig själv. Längtar efter att få vara ensam. Bara jag. Den självvalda eller goda ensamheten. Inte den påtvingade. Den goda ensamheten som möjliggör samtal inåt. Möjliggör att hinna ikapp.

Ofta undrar jag vad man egentligen gjorde innan man fick barn. Vad gjorde man av all tid? Njöt man av den goda ensamheten på samma vis som nu, när den är en bristvara? Både igår och idag hade jag en längre stund helt för mig själv. Underbart. Jag njöt. Njöt av att kunna tänka utan att bli avbruten. Njöt av att kunna läsa ifred utan någon som ville ha min uppmärksamhet. Njöt av att kunna äta måltiden i tystnad. I full närvaro. Njöt av att inte behöva prata. Inte behöva dela med av mig själv till någon annan. Njöt av att kunna vara helt tyst. Av att kunna lyssna till tystnaden. Kunna lyssna till mig själv.

Den goda ensamheten. Den som Tove Jansson beskriver som "...hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv". Sådan tid borde vi unna oss oftare. Det är först i den goda ensamheten man anar vem man själv är.

Att skiljas är att dö en smula

I slutet av mellanstadiet flyttade min bästa vän. I de vuxnas värld var flytten en bagatell. Det nya huset låg bara någon mil bort. I min värld var flytten dramatisk. Gigantisk. Avståndet enormt. Jag, som var van vid att leka varje dag, van vid att ha ett stenkast mellan oss, tyckte min vän flyttade till andra sidan jordklotet. Att skiljas är att dö en smula. De vuxna förstod inte min sorg. Jag pratade inte om den heller. Höll den för mig själv. Grät i hemlighet på kvällen när jag skulle somna. De vuxna sa ”ni kan ju leka ändå, det är bara att ringa varandra”. Men det gjorde vi inte. Det är svårt för ett barn att ta det ansvaret. Här behövs de vuxnas draghjälp.

En av min pojkes bästa vänner ska flytta till sommaren. Idag bor han bara några hus ifrån. De kan springa till varandra lekande lätt. Kan ses en liten stund när helst de vill. Bekräfta varandra och vänskapen. Han ska inte flytta långt, bara någon mil bort. Knappt ens det. Men jag kan se i hans ögon, och i min pojkes ögon, att där finns en liten sorg. Att skiljas är att dö en smula.

Jag har lovat min pojke att bidraga med vuxendraghjälp. Och jag har lovat mig själv att förstå och se hans sorg. I en liten människas värld är till och med en mil ett enormt avstånd. Och att skiljas är att dö en smula.

Lördagsmarknad i Uzès

Ett färgsprakande hav. Ögonen bländas av skönhet. Tusen dofter som blandas i luften. Soltorkade tomater, vitlök, kryddor, herbes de Provence. Jordgubbar, körsbär, persikor. Sparris, haricot verts, rädisor. Basilika, timjan, mynta. Kryddstarka korvar och nygrillade kycklingar. Färsk fisk och skaldjur. Blommor. Torkad lavendel. Doften från nybakade baguetter. Sorl och skratt ljuder. Ett litet barn gråter. En hund skäller. Solen värmer. Leenden och vänliga ord utbytes. Trängsel. Alla generationer samlas. Närvaron är magisk. Förväntan i luften. Kvinnligt och manligt suddas aldrig ut. Alltid en spänning. Ett spel. Trånande. Passion. Kvinnorna är vackra och smyckade. Gamla som unga. Männen uppvaktande. Kindpussar. Ingen stress. Kärleksfull vänlighet. Korgarna fylls med färska grönsaker. Med kött, fisk och bröd. Med kryddor och blommor. Alla dofter och smaker blir mer utmejslade än hemma. Är det solens magi? Människor går hand i hand. Dofter, smaker, färger, sorl, beröring. Marknaden blir en samlingspunkt. En sinnlig plats för närvaro och gemenskap.

Gosedjurens lov

Varför har inte vuxna gosedjur? Den frågan har jag fått från båda mina barn. Har svarat att när man är vuxen har man sina barn att gosa med. Eller sin man. Men vid närmare eftertanke tycker jag deras undran är befogad, varför lägger vi egentligen undan vår barndoms kramdjur? De som skänkt så mycket tröst och trygghet. Som varit med på hela resan. Som redan vet allt. Som bara finns där och accepterar oss just som vi är. Varför söker vi inte längre deras tröst när vi är ledsna, rädda, nedstämda eller sorgsna?

Mitt favoritgosedjur som liten var en röd katt. Jag har dessvärre inte den kvar längre, den var så utsliten till sist att mamma slängde den. Alla fotografier där den tryggt vilar i min famn finns dock kvar.

Jag fick tipset att ha en trygghetssymbol nära till hands inför något som kändes obehagligt. Jag valde en liten sten som fick vila i min ena ficka. Jag plockade aldrig upp den, kramade aldrig den i min hand, men blotta vetskapen att den låg där gjorde att stunden kändes lättare. Samma effekt som ett gosedjur. Jag var vuxen när det hände. Så varför har inte vuxna gosedjur?

Kurragömma

Har ni lekt kurragömma på sistone? Jag blir som liten igen. Så spännande att ligga hopkrupen bakom en buske och spänt vänta på att bli upptäckt. Hjärtat bultar i bröstet. Skrattet bubblar upp, långt ned från magen, går inte att hejda. Hejdlös förtjusning. Jag har lovat mig själv att leka kurragömma med barnen mest varje kväll hela sommaren. Det är underbart att höra deras befriande skratt. Se dem stå mot väggen och räkna, händerna för ögonen, kanske ett litet tjuvkik. Höra dem högt skrika ”nu kommer jag”. Deras stolthet när de finner en. Lika roligt är det att leta efter dem. Låtsas att man inte har sett. Leta lite extra. Dra ut på lekens spänning. Drunkna i deras glittrande ögon när man slutligen avslöjar gömstället. Ovärderlig vardagslycka!

Naturkraft och mjölkpaket

Härom natten åskade det rätt rejält. Dundrade och blixtrade. Fick mig att tänka på ett annat oväder på andra sidan jordklotet för många år sedan. Vi satt på verandan till en pytteliten stuga, eller kanske snarare till ett litet skjul. Knivskarpa blixtar lyste upp den annars kolsvarta himlen. Kraftfulla öronbedövande dån ekade mellan djungelns träd. Det höll på länge utan att avta i intensitet. Skräckblandad förtjusning. Hänförelse på gränsen till rädsla. Häpnad över de krafter naturen sitter inne med. Insikten om hur små vi är i detta ofattbara stora. Så maktlösa.

Det var en naturkraft som fick mitt intresse för de existentiella frågorna att växa. Flodvågen julen 2004. Den stora tsunamin. Paniken, kampen, smärtan, förlusten, rädslan, det bottenlösa djupet. Så många familjer som splittrades. Bosatta, turister, gamla, unga, små barn – alla drabbades skoningslöst. Avgrundsdjup sorg.

Jag kunde inte låta bli att följa reportagen. Grät med alla som sörjde. Önskade att jag vore där, att jag kunde hjälpa.Trösta. Hålla om. Jag hade nyligen fått mitt andra barn och satt istället fast i TV-soffan. Reportagen avlöste varandra i en aldrig sinande ström. En blick på klockan och jag kom tillbaka till min skyddade vardag. Insåg att jag var tvungen att skynda till affären. Någonstans pågår ett inferno och jag måste ila och handla mjölk... Samma stund, samma nu, men så olika här, så olika situationer. Kontrasten blev absurd. Hånfull mot de drabbade. Tacksam för de skonade. En naturkraft mot ett mjölkpaket. Hur kan någon förgås samtidigt som någon annan travar på i vardagen? Hur hänger allt ihop? Vad är meningen? Och varför?

Midsommarlycka

När jag var liten firades alltid midsommarafton tillsammans med släkten och närmsta vännerna hos farmor och farfar på Öland. På förmiddagen trängde vi ihop oss på farfars lastbilsflak som dagen till ära hade lövats vackert. Med oss hade vi en picknickkorg fylld med godsaker. Farmors kardemummabullar minns jag särskilt. Medan farfar gasade på längs grusvägarna skrålade vi sommarsånger och höll utkik efter en passande blomsteräng. Väl funnen, plockade vi så många blommor vi bara kunde. Av alla de sorter och i alla de färger. Alltid med ambitionen att överträffa förra årets midsommarstång.

Tillbaka i Strandskogen, byn där farmor och farfar bodde, åt vi midsommarlunch. Bordet dukades med köttbullar, kroppkakor, prinskorvar, janssons frestelse, matjésill, gräddfil, gräslök, jordgubbar, Grönhögens brödlimpor, Stureost - och säkert mycket mer. Snart var det dags att klä midsommarstången och binda blomsterkransar till alla som ville. Ibland nöjde vi oss med att dansa på hemmaplan med pappa bakom dragspelet. Ibland begav vi oss ned till en närliggande camping där dansen och lekarna leddes av en gladlynt herre à la Bosse Larsson.

Innan kvällens middag hade vi traditionell femkamp med klädstafett som stående finalgren. Framför varje lag ställdes en av farfars stora resväskor packad med peruk, hatt, brillor, kappa, väska och handskar. I tur och ordning klädde vi ut oss, sprang den snitsade banan och packade ned attiraljerna i väskan igen. Allt under ivrig påhejan av övriga lagmedlemmar. Sedan kom den efterlängtade prisutdelningen. En trätrappa flyttades ut på gräset och tjänade som prispall. Applåderna rungade och jag minns hur starkt pommacen stack i näsan när vi skålade.

På kvällen lekte vi alltid röda och vita rosen i sann Kalle Blomkvist-anda. Våra kartor ritades med största noggrannhet; ”under tredje tallen till höger om den lilla grusstigen” eller ”tre steg till vänster om femte stora stenen på uppfarten”. Allt djärvare blev vi också i att finna gömställen för kartorna. Minns att vi till och med stoppade dem i öronen, i munnen och i underkläderna. Och allt större utpressning utövades mot den stackare som blev fångad av motståndarlaget. Alla medel var tillåtna i jakten på stormumriken.

Så här minns jag min barndoms midsommarfirande. Är nyfiken på hur mina barn kommer att minnas sina.

Himlen som postadress

För snart två år sedan dog min svärmor Marita. Alltför tidigt, inte mer än 60 år gammal. Under hennes sjukdomstid skrev jag brev till henne. Blev ett sätt att hantera det skrämmande som oundvikligen närmade sig. Vi visste alla, också hon, att det inte fanns någon bot för hennes sjukdom. Att hon skulle försvinna från oss. Och det ganska snart. Hur lever man och handskas med en sådan vetskap? Att ta en dag i sänder, tillvarata nuet, var det sätt min svärmor valde. Jag beundrar henne för den inställningen. Ofta var hon den starka. Den som bäst kunde isolera dagen från upploppssträckan. Stanna i nuet och inte följa med fram till det skrämmande målsnöret.

Alla har vi våra egna sätt att hantera sorg. Mitt sätt blev som sagt att skriva brev. Breven hjälpte mig att fånga dagen, att inte följa med känslorna framåt, fram till det där hemska som väntade. Genom att skriva om vardagen - om små hyss barnen hittade på, om grannens nya bebis, om häcken som äntligen började ta sig, om den nymålade lekstugan, om det alltför dyra soffbordet jag råkat falla för, om de goda köttfärsbiffarna maken hade gjort, om barnens kliande vattenkoppor, om stort och smått - ankrade jag mig i nuet. Ibland några ord om sorgen och rädslan över sjukdomen, den fanns ju också i vardagen. Litet och stort varvades. Skrivandet blev ett sätt att försöka nå acceptans; det är så här det är oavsett vad vi tycker om det. Det må vara orättvist, på gränsen till outhärdligt, eller som min svärfar uttryckte det ”det är svårt att vara ödmjuk mot naturens krafter när de gör så fel” – men oavsett all vår strid, all vår protest, all vår vägran, var den krassa verkligheten som den var.

Jag kom på mig själv med att sakna brevskrivandet några veckor efter begravningen. Inte själva skrivandet i sig, utan att skriva just till henne. Insåg att breven hade varit min tröst lika väl som Maritas. En klok kvinna uppmanade mig att fortsätta att skriva. Att till och med posta breven. Vad gör väl det att adressen inte är fullständig? Himlen. På något vis hittar säkert orden dit. Jag gjorde som hon sa, skrev ett brev och lade det på postlådan. Det räckte med ett brev, kan inte minnas vad det stod, inget särskilt, fortfarande bara tankevädring från vardagen. Vad jag minns är det stora i att posta brevet. Allt kring döden är så definitivt. Så oåterkalleligt. Men det faktum att jag faktiskt kunde posta ett brev blev ett ljus i det mörka. En öppning. En möjlighet. Döden kanske bara innebär att livet byter skepnad?

Det sjätte sinnet

Många är de som vill få bevis innan de kan tro. Sådan är min man. Förmodar att hans vänstra hjärnhalva dominerar över den högra. Logiken är viktig. Härledningen. Det här med ett sjätte sinne är något han ler lite åt. Inte riktigt tar på allvar. Själv är jag svag för det abstrakta. Det dolda och subtila. Det som ligger under ytan. Jag är ganska säker på att det finns ett sjätte sinne. För mig är detta sinne synonymt med magkänslan, med intuitionen. Ett budskap från någon annan dimension. Det som inte går att förklara i enkla ord, utan mer handlar om en förnimmelse, en aning. I gränslandet mellan dröm och verklighet, mellan det himmelska och jordiska om du så vill.

Jag har en väninna som vuxit upp i ett sydamerikanskt land där det sjätte sinnet är lika självklart som de övriga fem. Där intuitionen är en spelare att räkna med i lika stor utsträckning som kunskap och intelligens. Min väninna menar att vi alla är försedda med sex sinnen. Det är bara det att många av oss lever sådana fartfyllda materiella liv att vi inte vare sig efterfrågar eller har behov av att utforska det sjätte sinnet. Allt är så självklart, så inom räckhåll, färdigserverat på något vis, att vi ofta inte behöver utforska det som finns bortom synfältet. Bortom det självklara. Vi låter det sjätte sinnet vila, utvecklar det inte. I länder där livet inte är så "enkelt", där det materiella inte har så stort fokus, finns det större plats för det sjätte sinnet att blomstra.

Det här är inte fakta på något vis, det är bara tankevädring från min väninna. Jag tror dock att det ligger mycket sanning i det hon säger. Det här med att många av oss lever intensivt med ganska fullspäckade scheman, både på arbetet och privat, har vi redan berört. Att vi lever i ett konsumtionssamhälle där stor vikt läggs vid det materiella är inte heller första side stoff. Tiden att utforska, djupdyka i sig sjäv, i sitt inre, är inte prioriterad. Intuition är något man behöver ge tid för att lita till. Det är inte alltid lätt att känna den där magkänslan. Hjärnan är som bekant viljestark och vill gärna ha ett ord med i laget. Det där med bevis, logik och härledning är svårt att bortse ifrån. För att utveckla det sjätte sinnet krävs både tid och tålamod. För att inte nämna mod. Det sjätte sinnet kanske inte följer den gängse stigen. Det kanske står för något helt annat. Det kanske tar dig till en helt ny plats. Vågar du?

Ära i kläder

Har ni tänkt på hur mycket närvaro och kärlek det kan finnas i de kläder man bär? Plaggen i sig har ringa betydelse, men om hänsyn tas till klädernas värde för den som bär dem, skönjes en annan innebörd. Kläderna visar närvaro.

Jag har redan skrivit om hur min farmor Ruth ärade mig och våra lunchbjudningar genom att komma i både hatt och lång kappa.

Vi har varje år nobelfest i nära vänners lag. Klädseln är viktig på så vis att alla bär något de tycker är festligt och vackert. Vi har haft Nalle Puh, Emil i Lönneberga och Spindelmannen som kostymval. Flanellskjortor, cowboyhattar och prinsessklänningar. Långkjolar, galaklänningar, glittriga toppar och stiliga frackar. Gemensamma nämnaren för alla kostymer är att de har ett kärt värde för den de pryder.

För en liten tid sedan firade vi bröllopsdag i familjen. Ingen extra viktig sådan, men tillräckligt viktig för att äta god middag och skåla tillsammans. Strax innan middagen kom våra barn ned och överraskade genom att ha klätt upp sig. Vår son hade satt på sig sin flanellskjorta, den han älskar och alltid väljer när han vill vara extra fin. I bröstfickan hade han stoppat en liten gul blomma. Vår dotter hade bytt om till en av favoritklänningarna och till denna valt sina högt skattade guldskor. Att klänningen inte alls färg- och mönstermässigt passade med stumpbyxorna är helt ointressant. Samma gäller för de trasiga knäna på sonens långbyxor. Det är inte detaljerna som är det intressanta här, det är känslan hos den som bär kläderna som är av värde. Den känslan märks. Och smittar.

Jag är inte själv en fan vare sig av långa finkappor eller av stora hattar, men eftersom dessa båda plagg var kära för farmor, blev bekräftelsen stor hos mig när hon kom klädd så till våra lunchbjudningar. Att ha en Emil på Nobelmiddagen är kanske inte praxis, men eftersom just Emil i Lönneberga var den största idolen för min dotter under en period, var det en stor ära att få ha honom till bords. Eller som vid middagen på vår bröllopsdag - att skåla med barnen som ärat stunden genom att ta på sig det finaste de vet, var en hyllning och kärleksförklaring av rang.

Att fundera på; i sak är kläderna rätt oviktiga men i princip får de stor betydelse.

Underbart finns nära

På väg till kontoret i morse slogs jag av hur vackert allt runt mig var. Nästan vindstilla med den där kittlande morgonförväntan i luften. Vattnets yta nästan orörlig. Himlen beslöjad av morgondisen. Stora blommande körsbärsträd alldeles inpå. Som en rosafärgad portal över gångstigen. Jag gick samma väg så sent som igår utan att se allt detta vackra. Underbart finns nära om vi bara öppnar ögonen.

Jag fick sådan lust att ta ledigt. Klä mig fin, gärna skor med klack, fick lust att känna mig festlig. Vara tillsammans med någon jag tycker om. Sitta på något mysigt ställe och äta brunch. Samtala, inte ha bråttom. Sedan flanera genom staden. I sakta mak. Genom parken. Längs kanalen. Strosa genom kvarter jag annars inte besöker. Titta på husen, på fasaderna, på fönsterna, på människorna. Gå och äta lunch på någon liten restaurang. Njuta av ett glas vin. Känna mig härligt småberusad av livet och stunden. Ta en eftermiddagskaffe i solen på en vindskyddad uteservering. Beställa in en stor blåbärsmuffins. Blunda, insupa dofterna, smakerna, atmosfären. Uppleva och upptäcka en bekant miljö med nya ögon, med nyfikenhet. Underbart finns nära om vi bara vill...

Eftersökes - samtal!

Jag har just läst en bok om långsamhet. Författaren ställer sig frågan "när övergår tjusningen över fart och effektivitet till en oförmåga att närvara i nuet"? Balansgången däremellan är vag, det är svårt att veta när effektiviteten sker på bekostnad av nuet. Ibland är det kanske bra att kunna ge avkall på ivern, jakten, farten och istället göra få saker med inlevelse. Våga avstå, våga säga nej. Stanna upp en liten stund. Jag har tidigare skrivit om andningen som ett sätt att ta sig till nuet. Att följa med andetagen och släppa allt annat. Bara för en stund. Att läsa, skriva eller samtala är också motsatser till allt som är bråttom - sätt att stanna upp och finnas här och nu.

Jag vill dröja en stund vid samtalandet. Vi kommunicerar mycket - debatterar, orerar, diskuterar, föreläser - men hur ofta samtalar vi? Utbyter tankar, funderingar, förtroenden i varandras fulla närvaro? Vad är skillnaden mellan att samtala och kommunciera undrar du kanske? "Samtal är utbyte, samspel, upptäckt och äventyr...Grundläggande är förmågan att vara oense utan att bli osams...Samtalets språk förblir amatörens; sökande, trevande, avlyssnande." Så definierar Owe Wikström samtalet. Han skriver vidare att den svenska samtalskonsten är underlägsen många andra länders genom att vi ofta pratar i sak men ej i princip. Vad innebär detta? Vi pratar om att grannen ska få barn, men vi berör ej kärleken. Att den gamle farbrorn längst ned på gatan gått bort, men vi talar sällan om döden. Vi berättar om resor vi gjort, men glömmer bort själva resandet. Rusar förbi MonaLisa på Louvren och bockar av henne bland allt annat vi vill ha hunnit med i livet, men vi glömmer bort att stanna upp, känna efter, vad säger målningen mig? Vilka förnimmelser väcker Leonardo da Vincis verk hos mig? Vad vill han förmedla? Vi pratar ofta faktabaserat, mindre i utbytande, sinnlig eller trevande form. Mindre i samtalets form. Det krävs ingen akademisk examen för att samtala, inga fina ord, inga förkunskaper. Vad som krävs är tid, avstannande, närvaro, intresse och nyfikenhet. Och förstås någon att samtala med.

”Den kultiverade människans liv går inte ut på att läsa filosofi, utan att uppleva världen filosofiskt. Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang – ensam eller i samtal – blir världen och man själv tydligare” (Powys 1994)

Ruther så det tjuter

Min farmor Ruth finns inte här längre. Jag hoppas hon finns någon annanstans, vill väldigt gärna träffa henne igen. Då och då kommer jag att tänka på henne och blir varm inombords. När jag känner doften av kardemumma. När vi äter lasagne som var hennes paradrätt. När jag tar på mig min blommiga tunika som minner om en sommarkjol farmor själv hade sytt och ofta bar. När jag ser och känner doften av tallar. När jag spelar kort med min son och vi får upp ett ruterkort från leken. Farmor spelade ofta kort med mig och de andra barnbarnen. Så fort ett ruter spelades sa farmor triumferande "Ruther så det tjuter". Det finns så mycket av farmor i detta uttryck. Ruth - fylld av krut. Stark. Trofast. Trygg. Klok. Inte rädd för svårigheter.

Under min universitetstid inledde farmor och jag ett nytt sätt att umgås; lunchbjudningar, med vin som självklar dryck, och samtal kring livet. Mest var det farmors liv vi berörde. Vi samtalade kring hennes barndom, kring hur det var när pappa var liten, om farfar, om deras vänner, om ålderdomen, om döden, om kärleken. När det var min tur att bjuda fick farmor sätta sig på tåget till Lund. Det var lätt att urskilja henne bland alla resenärer som vällde ut på perrongen. En lång, parant kvinna iklädd kappa och hatt. Alltid hatt. För farmor var det fest att komma till mig, och "till fest klär man självklart upp sig". Jag kan än idag känna glädjen, stoltheten och hedern jag fylldes av när jag välkomnade henne. Hon visade så väl att vår samvaro var viktig för henne. Så viktig att den var värdig både söndagskappan och den vackra hatten.

Jag kom att tänka på detta, på hur fin hon gjorde sig för mig och på hur mysiga dessa förtroliga samtal var, när jag var ute och promenerade härom dagen. Jag har många gånger önskat att jag kunde ringa upp till himlen. Ringa och prata om våra lunchbjudningar, berätta att "Ruther så det tjuter" nu är ett myntat uttryck också i nästa generation.

En telefonledning till himlen, det vore väl en revolutionerande upptäckt...

Att krama ett träd

Jag har både läst och hört om styrkan i att omfamna ett träd. Ett träd besitter sådan kraft. Sådan trygghet. Sådan visdom. Bottnar djupt i sig själv. Det står där, med sitt rotsystem väl förankrat långt ned i marken. Med trädkronan öppet välkomnande mot skyn. I blåst, i regn, i snö, i kyla, i solsken, dag för dag, år efter år, står trädet där tryggt rotad i marken. Har du någonsin provat att omfamna det? Känt den sträva barken mot din kind, känt trädstammens trygghet smitta av sig till dig?

Jag kramade ett träd för första gången i söndags. Jag träffar emellanåt några likasinnade för gemensam meditation och diskussion kring mindfulness. Denna söndagen började vi vår meditation utomhus. Var tillsammans, under tystnad, i trädgården. Gick barfota i det fuktiga gräset, doftade på buskarna och blommorna, kände på bladen och grenarna, på de gula maskrosorna, doftade på fjolårets torkade lavendel, lyssnade till fåglarna, till humlorna och till en och annan årstidig mygga. Jag fick ingivelsen att gå fram till en stor ek som stod i trädgårdens ena hörn. Kände mig först lite töntig där jag stod, med armarna runt stammen och kinden vilande mot barken. Men jag stod kvar i alla fall, struntade i om det eventuellt såg lite halvgalet ut, kände trädets kraft strömma genom mig, drog in dess doft djupt in i näsborrarna. Det kändes så tryggt att stå där. Kände mig som ett litet barn i sin mammas trygga famn. Fick känslan av att inget ont kan hända. Eller snarare, ske vad som måste ske, jag står här tryggt förankrad i mig själv, i trädets trygga varande. Är väl just det, ett träd gör ingenting, det bara är. Här och nu. Nästa gång du befinner dig nära ett stort träd, och om nyfikenheten finns och tillfället ges, prova gärna att omfamna det... Nå, hur kändes det?

Toffellycka

Ett säkert försommartecken för mig som liten var när vi fick sätta på oss våra trätofflor. Sådana där svarta med ett par vackra blommor framme vid tån, med liten klack och en rem att fästa över vristen. Det var en sådan lyckokänsla att få byta ut gympaskorna mot tofflorna. Roligt att höra hur det klapprade när vi sprang över asfalten. Roligt att titta ned på sina fötter och känna sig så härligt fin. Fin, somrig och lycklig på en och samma gång.

För en tid sedan såg jag ett par bruna trätofflor med rem över vristen på en skyltdocka i fönstret till en skoaffär. Blev mysigt nostalgisk och kunde inte motstå att köpa mig ett par. De har sedan dess stått i min garderob och väntat på solen och värmen. Idag plockade jag fram dem för första gången och gissa vem som sitter här och känner sig som en fin, somrig och lycklig 7-åring igen?! Tror bestämt jag ska klappra lite extra mot gatan när jag går ut på lunchen...

Mindfulness

Varför mindfulness?

Jag tror nog att de flesta av oss både har hört och önskar leva efter måttot ”här och nu”. Kruxet är bara att vi lever i ett allt jäktigare samhälle som ställer allt större krav på oss. Liksom vi ställer allt större krav på oss själva. Vi ska prestera i alla sammanhang; på jobbet, inom familjen, bland vänner, bland bekanta, på fritiden. Vi glömmer bort vår kropp och våra sinnen, glömmer att lyssna till våra inre signaler, och låter allt oftare vårt sinne (engelskans mind) styra.

Vårt sinne är till sin natur relaterat till dåtid eller framtid. Genom att låta sinnet styra över oss (tankar, känslor, erfarenheter, trossatser, önskningar, faror, rädslor, tolkningar, drömmar, planer etc) överlåter vi makten till något som inte har som naturligt tillstånd att finnas här och nu. Vi riskerar att leva våra liv utifrån våra tolkningar av verkligheten och inte utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut. Vårt sinne skymmer sikten.

Genom att träna mindfulness, medveten närvaro, kan vi få en distans till vårt sinne och se verkligheten såsom den är. Vad har vi för nytta av detta? När man är fri och ser klarare kan man göra medvetna val som stödjer en själv och leder fram i den riktning man vill istället för att agera på gamla invanda livsmönster. Vi blir mer öppna för stunden, för omvärlden, för oss själva, för varandra. Livet blir rikare, färgat i fler nyanser. Vi tar bättre tillvara på tiden och livet.

Hur tar jag mig till nuet?

Vår andning är alltid här och nu. Genom att förankra oss i den, känna andningen inom oss och följa med andningen in och ut, får vi fäste i nuet. Att stanna upp då och då under dagen och känna andningen är således en bra hjälp att få kontakt med nuet och sig själv. Att meditera är ett annat sätt att känna att du finns här och nu. Också i meditationen är andningen det centrala. När vi tappar fokus, när vi följer med vårt sinne antingen bakåt i tiden eller framåt, är det bara att återvända till andningen, känna den och följa den, och vi är tillbaka i stunden.

Genom att träna oss i att beskriva våra känslor, hur de känns, var i kroppen de känns etc skapar vi en distans till vårt sinne. Denna distans gör det lättare att se saker, händelser eller personer för vad de verkligen är och inte för vad min tolkning eller filtrering säger mig att de är. Tänk dig att du står framför en spegel. Om du ställer dig alldeles tätt inpå blir bilden av dig själv suddig och otydlig. Först när du backat en bit, när du fått distans, kan du se din spegelbild klart och tydligt. När vi har distans till vårt sinne är det lättare att se stunden eller situationen som den är, och inte utifrån hur jag tolkar den. Det blir lättareatt uppleva stunden i sin helhet med alla våra sinnen och hela vår medvetna närvaro.

Svårigheter?

Svårigheterna med mindfulness är flera. Den första, och kanske största, är att mindfulness inte handlar om att prestera. Vi ska ingenstans, vi är redan framme. Ingen är bättre än någon annan på mindfulness. Det handlar inte om ”göra” utan om att ”vara”. Att se och uppleva stunden såsom den verkligen är, fullt närvarande.

En annan svårighet är träningen i att beskriva och betrakta det vi känner eller det vi tänker, det vill säga vårt sinne. Vi är så vana vid att värdera, jämföra, censurera, tolka, döma etc. Inte vana vid att bara betrakta, beskriva och låta vara. Inte vana vid att låta bli att lägga oss i. Mindfulness handlar inte om att exkludera någon känsla eller förnimmelse, tvärtom handlar det om att inkludera och se allt för vad det är. Här kommer nästa svårighet, acceptans. Att komma till ro med att saker och ting är som de är oavsett vad jag tycker om det. Denna insikt skänker ro och frid inom en, vi lägger ned våra vapen och slutar strida mot något som vi ändå inte kan påverka. Som en vapenvila inom oss själva.

Mindfulness för mig

Jag vill likna mindfulness vid en färgpalett som möjliggör ett mer nyanserat liv. Ett liv där jag tillvaratar stunden och inte slösar med tiden som om den vore outtömlig. Ett liv där jag bottnar i mig själv oavsett vad som sker runt omkring.

För mig handlar det om att leva livet fullt ut, använda hela färgpaletten. Inte känna att dagarna, veckorna, månaderna och åren passerar utan att jag är med. Jag vill känna att jag lever, dag för dag. Använda mig av alla mina sinnen, deltaga, uppleva – inte bara följa med ekorrhjulet runt , runt utan att lyssna till mig själv. Jag vill ta hand om mig själv, inte undertrycka utan välkomna och acceptera det som är. Vila om jag är trött. Gråta om jag är ledsen. Fråga om jag undrar. Få vara liten och rädd när något är obehagligt. Skratta när jag är glad. Fundera när jag inte vet. Njuta, sörja, älska och bara vara. Jag vill kunna stanna kvar i mitt andningsankare oavsett vad som händer. Ha tillit till mig själv. Vara rädd om mitt liv. Det är mindfulness för mig.

Låttips

"I hela mitt liv har jag väntat på livet, jag har drömt om att ha en riktig dröm. Jag har sökt efter sanningen och svaren...I hela mitt liv har jag väntat på livet, jag mest tog den roll som man mig gav...Jag har letat efter något att längta till...Men du vet, vi väntar på ingenting och du vet, ingenting väntar på oss"

Att finnas här och nu är inte alls ett budskap patenterat åt mindfulness - var uppmärksam och du ska upptäcka att den visdomen finns lite överallt. Raderna ovan, till exempel, är hämtade från Kristian Anttilas låt "Smutser". När jag första gången hörde den tänkte jag inte på texten, utan mer på att det var en cool och medryckande låt. När jag sedan lyssnade till vad han verkligen sjöng fick låten ännu en innebörd, vilken text!

I höstas drömde jag stort om att lära ut mindfulness. Berätta för allt och alla hur viktig närvaro är. Drömde om att föreläsa i skolor, på förskolor, för kolleger, familj och vänner. Men efterhand kom jag fram till att mindfulness inte är något man kan missionera om. Det är något man själv måste söka upp och intressera sig för, först då får den medvetna närvaron en innebörd. Något man kan ta till sig och använda som förhållningssätt i livet. Jag har också upptäckt att hur mycket och gärna jag än tror på att vara här och nu, är det så lätt att tappa fotfästet. Så fort jag kommer in i ekorrhjulet, med vardagen som snurrar i ett fasligt tempo, låter jag framtiden och dåtiden krympa platsen för nuet. Ett hjälpmedel att stanna kvar i nuet är att skriva ned mina tankar. Att dessutom skriva i bloggform, med förhoppningsvis några öron där ute som väntar på mig och vill lyssna till mina tankar, gör att jag "tvingas" prioritera skrivandet. Ett tvång som välkomnas eftersom jag annars så lätt låter tankevädring hamna underst på prioriteringslistan. Så stort tack för att ni lyssnar!

Nästa gång jag skriver ska jag kort försöka berätta vad mindfulness är. Min tolkning, om någon annan berättar kanske helt andra perspektiv plockas fram. Det är det som är det bästa med mindfulness, du väljer själv vad som känns av vikt för just dig.

Kylskåpsfilosofi

Jag är en samlare på vackra ord. Tänkvärda ord. Ord som säger så mycket mer än den lilla plats de tar på ett papper. Fäster upp mina favoriter på kylskåpet så att jag påminns om dem varje dag. Delar gärna med mig av dem, håll till godo:

”Egentligen är måndagar mina lördagar. Det är då jag kan ta det lugnt”.

Denna klippte faktiskt min man ut under perioden då han var pappaledig men arbetade en dag i veckan, måndagar...


”Derrière le monde dans lequel nous vivons, loin à l’arrière-plan, se trouve un autre monde; leur rapport réciproque ressemble à celui qui existe entre les deux scènes qu’on voit parfois au théâtre, l’une derrière l’autre” (Kirkegaard)

Franskan är en lisa för min själ. Jag behärskar det inte såsom jag önskar, men jag har lärt mig tillräckligt för att kunna njuta av detta vackra språk. En lekmannaöversättning, som svårligen gör Kirkegaard rättvisa, lyder:

”Bakom den värld vi lever i, långt borta på ett annat plan, finns en annan värld. Dessa båda världars ömsesidighet kan liknas vid den som finns mellan de två scener som man ibland kan se på en teater – en bakom den andra”.

Dessa rader tröstar mig när jag tänker på döden. Jag är en romantiker som så gärna vill tro på ett liv efter detta. Att vi möts igen. Att allt inte bara tar slut.


”Om man inte kan släppa tanken på en sak man sett, då ska man köpa den”.

Jag älskar detta uttalande och har det som ursäkt när jag kapitulerar för mitt begär. Har klippt ur det från en inredningstidning jag prenumererar på.


”Vårt liv, vår tid, en dag i sänder så tyst och stilla glider bort.
Om litet eller mycket händer är tiden alltid lika kort.
Det nyttjar ej att se sig om, den tid som var, som är, som kom
var blott ett lån från evigheten”.

Dessa rader av Nils Ferlin har jag låtit flytta in i mitt hjärta, jag ömmar för dem.


”HAMNA – när man helt plötsligt befinner sig på en plats dit man inte köpt biljett, dit man inte visste att man skulle komma, en plats som kan överraska, inspirera eller skrämma. En plats som kan förändra livet”

Denna klippte jag ut från sydsvenskan för några år sedan. Var en omröstning kring det svenska språkets vackraste ord och Mikael Svenssons motivering för ordet ”hamna” vann. Jag köper hans motivering rakt av – vilket vackert ord, hamna.


”Ej till salu. Jag märkte precis att din kärlek inte går att köpa på ICA. Så jag ska nog ta hand om den mer.”

Också ett klipp från sydsvenskan, från postissidan. Vilken insikt hos en ung människa. Är många av oss äldre som inte har denna insikt och omsorg om dem vi tycker om. Ibland när jag tjurar och inte månar om min familj såsom jag borde, läser jag dessa rader och försöker tänka om.


”Det är med hederliga människor som med änglar – man vet inte riktigt om de finns”.

Dråplig text som får det att rycka i mungipan. Inte för att jag tror eller hoppas att det är så, att det inte finns några genuint hederliga bland oss, men jag gillar den krassa tonen i uttalandet.


”Jag hatar den där blinda underkastelsen inför mode, trender och populära fenomen”.

Vet inte riktigt vart jag har hittat dessa ord. Vet dock varför jag fastnade för dem, författarens klarsynthet och självinsikt tilltalar mig. Hur många är vi inte som till exempel dissat ett klädesplagg och lovat oss själva att aldrig bära det, för att bara några månader senare totalt ha kapitulerat för modetrenden och tvingas inse att just det plagget numera finns i vår garderob...


Dikten nedan är av Alf Henriksson, vacker men sorglig. Visar på vikten att tillvarata stunden.

”Jag såg hur häggen blommade, det kom en doft från den. Jag sade till min älskade: Kom ut och se och känn! Hon stod vid makaronerna och sydde på en klut. Och när hon lyfte blicken, hade häggen blommat ut...”


”Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild. Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv”

Jag myser när jag läser Tove Janssons rader. Balansen mellan tidens perspektiv (dåtid, framtid och nutid) beskrivs så fint och dessutom blir jag glad av att påminnas om den där förtjusande känslan av att trivas i sitt eget sällskap.

Morgon i staden

Vad härligt det är att strosa genom staden en tidig vårmorgon. Se staden vakna, känna solens första strålar börja värma. Insupa dofterna från parkens grönska. Lyssna till fågelkvittret. Det finns förväntan i luften. Den är så lätt att andas, hög och frisk. Någon skyndar förbi med en take away latte i handen. Vi växlar ett leende. En cyklist kör förbi och hälsar med ett varmt godmorgon. Hunden som kommer mot mig viftar glatt med svansen. Är som om solen och dess värme föder en kärleksfull vänlighet hos oss. Borta är det vintertrötta, instängda och stela. Plötsligt ser vi varandra igen. Är nyfikna och öppna för omvärlden. När jag korsar huvudgatan anar jag doften av asfalt i luften. Har ni tänkt på att asfalt luktar något särskilt på sommaren? Och på att det finns så mycket minnen i dofter?

Vemod och längtan

Blir många tankar som ska vädras på en och samma gång. Förhoppningsvis finner jag en röd tråd och blir lite mer strukturerad allteftersom. Just nu måste jag bara skruva på ventilen och få pysa ut lite av allt det som snurrar uppe i mitt huvud.

Vemod, inte svart sådant utan smärtsamt vackert, är en känsla som tar stor plats hos mig just nu, och har så gjort en tid. Tror det har mycket med förgänglighet att göra, är något jag jobbar med att acceptera. Att allt har ett slut. Jag tycker att tiden går alltför fort och trots att jag försöker insupa varje sekund av den för att inte gå miste om något, drabbas jag ofta av vemodskänslan att tiden flyr ifrån mig. Betyder mitt vemod att jag inte varit tillräckligt närvarande när det begav sig? Hade tiden känts tillräckligt lång om jag verkligen hade funnits där och tagit tillvara på den? Eller kan det vara så att känslan av vemod och längtan kan växa sig starkare just för att jag varit närvarande och verkligen njutit av en viss tid och period i mitt liv? Svårt att i ord få ned hur jag menar, hur jag tänker. Jag är så rädd att inte vara närvarande i mitt liv, i mina barns liv. Är därför rädd för mitt vemod, vad betyder det egentligen? Det hade varit så befriande om vemod inte alls har med närvaro att göra, utan mer handlar om en slags tacksamhet åt något man värdesätter högt och önskar att man kunde hålla kvar.

Om att leva, inte bara överleva

Jag fick tag i ett helt underbart gratisvykort för många år sedan. Knallgult med en stor leende mun och texten "det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva". Ibland när jag känt mig stressad har jag försökt komma ihåg dessa kloka ord. Känt efter om det inte är just överlevnad jag ägnar mig åt? Om jag inte kan skala av något moment och istället försöka ägna mig åt att leva? Kan yttra sig så enkelt som att köpa en påse kanelbullar i affären istället för att pressa in bakning på ett redan tajt schema. Om att strunta i att dammråttorna far runt och istället sätta sig i solen och lyssna på fågelsången. Det handlar helt enkelt om konsten att prioritera i stunden. Om att leva, och inte bara överleva.

Här och nu

Jag har så mycket inom mig som behöver ut. Många har tipsat mig om bloggformen som ventil för mina tankar, men jag har aldrig kommit loss. Men så igår, äntligen, registrerade jag en adress. Dags för tankevädring alltså...

Hur många är vi inte som så ofta tänker i termer som "sedan...", "då...", "om bara...", "när...". Vi låter livet vänta, lever inte här och nu, skjuter livet framför oss. Jag gick en kurs i mindfulness i höstas. Där fick jag den hisnande och lite skrämmande insikten att livet, det låter inte vänta på sig, livet är här och nu. Genom att hela tiden längta framåt, senarelägga livet till en annan tidpunkt, går vi miste om så mycket. Då riskerar vi att någon dag sorgset konstatera att "alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet" (Stig Johansson). Det finns så mycket smärta i detta uttalande. Tänk att upptäcka att livet nästan är slut och undra var man har varit? Att man aldrig varit närvarande utan alltid någon annanstans. Jag är så rädd att en dag behöva känna så, att livet passerat revy utan att jag varit med och agerat. Vilken mardröm! Jag vill finnas här och nu och närvara varje sekund, i lycka och i smärta. Vill inte känna att jag levt mitt liv som i transit.

Vad är då meningen med livet? Ibland känns det som om vi alla jagar efter något annat än det vi har, meningen med livet blir ofta något så stort att det känns både ogreppbart och kanske också ouppnåligt. I samband med ett diskussionsprogram om just livet och dess mening, var det en kvinna som sa att meningen med hennes liv var "alla dessa nu staplade på varandra". Det hör till saken att denna kvinna hade varit med om en oerhörd sorg där hela hennes liv hade rivits upp. Utan att hon nämnde det, kände jag igen mycket av kursen i mindfulness i hennes ord. Livet är nu, och nu, och nu. Det som hände igår kan du inte göra mycket åt, det som kommer att hända imorgon vet du inte mycket om, det liv du kan påverka och göra någonting av är det liv som pågår just nu. Varför vänta med att fylla detta liv med mening? Varför jaga efter något som vi ändå inte vet så mycket om? Varför inte försöka fylla nuet med det som känns meningsfullt just nu? Jag tycker om budskapet i mindfulness, så enkelt egentligen. Och ändå så svårt -plötsligt är man där igen och längtar bort, glömmer att finnas här och nu. Lever i transit.