Jag har börjat följa en adress som lägger upp bilder på bokhyllor. Underbara bilder med inbjudande miljöer. Eftersom internets sökmotorer är så duktiga, blir jag nu bombarderad med andra mysiga inredningsbilder. Denna är en av dem. Jag, som alltid gillat små utrymmen, älskar den här kryp-in-hörnan. Tur för mig att den inte finns i mitt hem, hade så varit fallet hade jag inte kommit iväg till jobbet idag.
Jag älskar adventstiden, decemberdagarna före jul. Ljusen, stjärnorna, glöggen, lussebullarna och inte minst frukostarna framför julkalendern.
Jag önskar jag kunde klona mig för jag har två hem som är adventspyntade och mysiga; mitt vardagshem och skogsstugan vid sjön. Vill vara på båda ställen samtidigt. Den här helgen valde jag att stanna hemma. Har suttit en god stund nu, i tystnad och i mitt eget sällskap, och bara tittat mig omkring. Insupit alla detaljer som jag älskar. Adventsstjärnorna, de brinnande röda ljusen, servetten jag har dukat med, mina fåtöljer, soffor, kuddar och plädar. Alla varma vackra inslag som jag omger mig med. Så lyckligt lottad jag är.
Spanarna höll mig sällskap igen under morgonpromenaden. Fick lära mig ett nytt ord och ett par nya uttryck.
Kronolekt. En tidsmässig motsvarighet till dialekt. Olika generationer har olika kronolekter; vi talar samma språk men använder olika ord och uttryck.
Sitta med sina egna penséer. Blommor tänker vi ju gärna när vi svenskar talar om penséer. Men här kommer franskan in och vi får låna deras vacka ord för tankar. Uttrycket kom sig av att medveten frånvaro diskuterades. Att medvetet smita ifrån nuet en stund och fokusera på något helt annat. Sina tankar, sina dagdrömmar, en god bok.
Kronolekt, penséer i betydelsen tankar och medveten frånvaro alltså, tänk vad man lär sig genom att lyssna på radion.
Jag tog bussen till kontoret idag. Vägen till hållplatsen är samma som barnen går eller cyklar till skolan. Det syns rätt väl på barnen hur de känner sig. Hållningen. Blicken. Klungor med glatt samspråkande barn. Sedan, lite bakom, ett ensamt. Ensamheten, osäkerheten, utanförskapet, önskan att få vara med.
På busshållplatsen skönjdes också osäkerhet. Ungdomar med luvorna uppdragna. Blickarna envist fastnaglade i telefonerna. Ingen ögonkontakt. Att då mötas av en snäll busschaufförs vänliga blick och godmorgon, vilken grej! Hon hälsade varje passagerare med samma vänlighet och närvaro. Jag hörde inte om killen framför mig svarade, men jag är ganska säker på att han kände värmen och att den gör honom gott idag. Liksom den gör för mig. Så mycket power vardagshjältar som busschaufförer har. Ett vänligt bemötande kan betyda allt. Jag är glad att jag fick tillfälle att hälsa henne det när jag steg av. Och jag är glad att jag såg hur glad hon blev av att få veta.
Åt skogen med alla politiker som tror de har så mycket makt (tänker osökt på valet i USA). Det är vardagshjältarna som sitter på den viktigaste; att vara snäll och se alla är den bästa av superkrafter. Busschauffören på linje 139 skulle behövas också längs cykelvägen eller på skolgården med sin värme och inkludering. Vid närmare eftertanke, sådana som hon skulle behövas lite överallt.
Svårt att göra både kyrkogården och stjärnhimlen rättvisa, men jag försökte. Det lös så vackert från båda håll igår kväll, som ett telepatiskt ljusutbyte mellan himmel och jord. Trösterikt kan jag tänka, de har det bra, de som lämnat jordelivet.
